Posts tagged ‘musik’

Huvudsaker

Klädmodet varierar med årstid, och mellan åren. Det som är ”inne” ena året är sinnebilden för töntighet påföljande. Ganska egendomligt egentligen. Och enfaldigt. Vi har påtalat detta tidigare.

Att det varierar med årstid är mera begripligt. Bikini mitt i vintern, utomhus, skvallrar om vårdbehov. Vi tycker nog att det tilltagande, men inte tilltalande, missbruket av kepsar, hattar och mössor inomhus också pekar i den riktningen. Vi tycker definitivt att en vårdinsats är påkallad för de som försvarar detta oskick. Bloggen efterlyser svar på frågan, varför man skall sitta med en stor stickad mössa på sig inomhus, vid normal rumstemperatur. Vi vill ha vettiga svar, gärna medicinskt underbyggda, och nöjer oss inte med: ”Lille Kalles identitet sitter i huvudbonaden. Lille Kalle blir kränkt om man ifrågasätter hans rätt att ha kepsen på inomhus. Det skvallrar om ett auktoritärt synsätt att ifrågasätta elevens fria klädval.”

Av tradition är det endast gamla damer och spädbarn som har huvudbonad på inomhus. Om tonåringar vill sälla sig till denna kategori kan man tycka att det är deras ensak. Icke! Bruket bidrar till allmän dekadens.

Var går gränsen för ett hyfsat beteende, exempelvis i skolmiljön? Mössa på? Fötterna uppe på bänklocket? Högljudda vädersläppningar? Svordomar med samma akustik? Kränkande tillmäle? etc. Möss-missbruket har ett symbolvärde, och de lärare som accepterar detta gör det inte för att det tycker det är snyggt och OK. Skälet är att de resignerat eller inte behärskar situationen, och ”elevkåren” har än en gång gått segrande ur striden. Lärarens auktoritet har åter blivit lite kantstött. ”Det är väl inte att tjafsa om en sådan bagatell. Det är bättre att lägga kraften på viktigare disciplin-problem”

OK, visst, låt gå. Men gör då det.

Musikvärlden bär en del av skulden. Förgrundsfigurer i olika genrer fryser sällan om huvudet. Winnerbäck har en stor sticka mössa neddragen över ansiktet. På gott och ont. ”Rappare” står av någon anledning och pekar på skorna hela tiden, samtidigt som de pratar rytmiskt. I stora mössor.

Och visst. Ja ja. Van Morrisson har ofta en liten löjlig, urvuxen hatt, men han är så bra, så han är förlåten. Vi hittade ett lite äldre klipp med en yngre Van Morrison. Här saknar han hatt och han sjunger sin gamla hit, Moondance, och det som gör den här versionen extra intressant är att man får Santana, Dr. John m.fl. på köpet. Bildkvalitén är dålig, men musiken är bra.

Åter till huvudsaken. För en del artister och andra kulturpersonligheter har en viss huvudbonad blivit ett signum och varumärke. Chaplins plommonstop och Garbos basker, är exempel från den gamla goda tiden. En nutida efterföljare är glaskonstnären, Bertil Vallien som ständigt bär något som ser ut som en korsning mellan stinsmössa och basker. Utomordentligt ful, men vi lever i ett fritt land. Vad vi däremot har svårt att acceptera är att Vallien vid ett krogbesök för några år sedan, vägrade att ta av sig sin huvudbonad. Detta orsakade en del rabalder. Helt i onödan. Vallien verkar vara, en åtminstone normalbegåvad karl, med de flesta hästarna hemma i spiltan, och han borde hålla sig för god för sådant trams. Ta av mössan, ät och håll käften. Det är inte krångligare än så. Sen kan han åka hem, ta på stinsmössan och skapa konstglas. Om det nu finns någon hytta kvar.

Glas, från tidigare produktion, har man slagit sönder. De som fattade detta beslut har inga mössor. De har inget att sätta dem på. Huvudlöst.

april 4, 2016 at 10:22 e m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

Det är mycket deckare i dessa dagar. Vi har läst Jonnys deckare ”Muddern”. Det är inte vår sak att göra reklam, men vi tar oss friheten tycka att Mönsteråsarna bör ta del av boken. Det är inte så gott om litteratur som handlar om hembygden.

Köp, men köp i Mönsterås bokhandel. Där kostar den några kronor mer, men samtidigt hjälper du till att, förhoppningsvis, rädda en gammal anrik affär åt eftervärlden. En affär som fortfarande tjänar sitt ursprungliga syfte. Handla lokalt, annars är snart Storgatan som handelsplats ett minne blott.

Varför bryr vi i GK oss om M-ås? Jo, det är vår grann och vänort som vi vill ska ha det rimligt drägligt.

Vad har ”Muddern” med musik att göra? Bokens mystiska, lite suggestiva omslag påminner om ett skivomslag med Thorbjörn Risager. Skillnaden är att Thorbjörn R. inte vänder ryggen till. Vi presenterade denna danske Bluesman alldeles nyligen. Här kommer ytterligare ett exempel som visar hans bredd. Ingen ren blues, utan country-stuk med en liten, liten fläkt av Tony Joe White.

Tycker vi.

december 15, 2015 at 8:46 e m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

Musik berikar livet och vi ser det som vår plikt att peka på sådant som är nyttigt för ett normalbegåvat öra. Det finns tyvärr också musikaliska yttringar som är, om inte direkt skadliga, så i alla fall av den sorten att den bara bör spelas inom hörhåll för våra ovänner.

Bloggen har inga ovänner, men vi skulle få om vi recenserade och deklarerade vad vi själva tycker är skit, respektive motsatsen. Det är lite inskränkt att tala om vad medmänniskor bör tycka och tänka. Vi på bloggen är tvärt om fullständigt o-inskränkta därför nöjer vi oss ibland med att bara presentera, inte recensera.

I dag blir det en favorit i repris. Den tyske stämbands-jonglören Fritz Lang. Vår enda, men väl motiverade kommentar blir: Varför??

 

november 29, 2015 at 10:03 e m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

Vi fortsätter vår vandring i musikens underbara värld.
Det är tidigt 50-tal och naturbegåvningen, eller snarare, naturbarnet, Gösta Snoddas Norgren fyller folkparkerna i riket, efter ett bejublat framträdande i Radioprogrammet ”Karusellen”. Alla, ja inte alla, men väldigt många, vill höra den skönsjungande bandyspelaren från Bollnäs.
Nu tycker vi det är dags för en renässans. Beskåda detta klipp med eftertanke. Rymmer inte detta allt det som en kräsen publik vill ha?
Här finns de ingredienser som gjort såpan ”Bonde söker fru”, och liknande program, så populära. Romantiskt småhångel i kohagen. Bryggdans. Skälmska ungmör som spatserar i strandkanten. På jakt efter vad? Heroiska, urstarka karlar, som med dödsförakt kastar sig ut i forsen för att jaga timmerstockarna ner till sågverken vid kusten.
Ta del av denna mästervärk. Längden anges till 11.30 men är i verkligheten bara 2.20. Har man medvetet lämnat plats för en stunds kontemplation?

augusti 22, 2014 at 6:00 f m 2 kommentarer

Pärlor från musikarkivet

Tidigt sextiotal. Det ligger förväntan i luften, som det brukar heta, när man stegar fram till biljettluckan i Folkparken. Skall den lilla snyggingen från Kristdala, med långt ljust hår, vara på plats? Nej inte i kväll tyvärr, men man finner viss tröst i musiken som strömmar från dansbanan. Detta är tiden innan ”Flamingokvintetten” och ”Lasse Stefanz”, och på scenen står Arne Domnérus orkester. Vi dömer inte huruvida det var bättre förr men det var definitivt annorlunda. Det spelades jazz på danserna och nämnda Domnérus avlöstes kanske veckan senare av Putte Wickman.
Ett kärt ungdomsminne är när jag delade korvkö med Jan Johansson i Fliseryds folkets park. Maten var kanske inte så märkvärdigt men att ha tuggat på samma korv som den legendariske pianisten är stort. (Ja inte samma korv, men samma sort.)
Hade man riktig tur så spelade ”Dompan” Art Blakey and the Jazz Messengers paradnummer, ”Moanin”, komponerad av bandets pianist Bobby Timmons. Bengt-Arne Wallin på flygelhorn var inte mycket sämre än Lee Morgans trumpet och Jan Johanssons pianospel sökte sin like.
Vi väljer en inspelning utan rörliga bilder, men med den gamla klassiska sättningen med nämnda Timmons och Lee Morgan, plus Benny Golson, Jeymi Merrit och naturligtvis Blakey bakom kaggarna. En del av er har kanske, av födsel och ohejdad ovana, aversion mot jazz och tycker kanske att detta är skränigt och disharmoniskt. I så fall rekommenderar vi att ni bokar tid hos öronläkaren.
Ta del av en av jazzens klassiker.

augusti 20, 2014 at 6:00 f m Lämna en kommentar

Pärlor från musikarkivet

Vad vore livet utan musik? Ganska fattigt och torftigt.
Det råder delade meningar om vad som är bra resp. dålig musik. Vi har ordat om detta tidigare. Olika tycke och smak.
Vi fortsätter att publicera Youtube-klipp, som vi av olika anledningar tycker att läsekretsen skall ta del av.
Vår tanke är att det hela skall utmynna i en tävling där läsekretsen så småningom får utse bästa bidrag. Vi utlovar förnämliga priser till vinnaren.
Dagens bidrag, från Tyrolen kräver ingen kommentar men förklarar till viss del utgången av två världskrig.
Tryck här, för Joddel och läderbyxor.

augusti 18, 2014 at 6:00 f m Lämna en kommentar

Bra röst

Så här i Melodifestival-tider kommer här ett inlägg som kanske sänker den musikaliska nivån en aning, men vi tycker att alla kulturyttringar skall få komma till tals, eller snarare, till sångs.

Vad är en bra röst? Jo, en bra röst är naturligtvis en som det står ”Grön AnSamling” på, som man lägger i valurnan i september.

När det gäller annan form av röst råder det delade meningar. Vi har tidigare berättat om att det i familjen existerar en lite infekterad debatt om vad som är bra resp. dåligt. Min Dotter tycker att Winnerbäck sjunger bra medan vi är av avvikande mening. När vi spelar Neil Young orerar hon om att han inte kan sjunga. Vem har rätt?

Man kanske skall skilja på ”en bra röst” och att ”sjunga bra”. Vi tycker att ex. Joe Cocker med sin Whiskey-spruckna röst sjunger bra, men frågan är om han har en bra röst. Tom Waits har en röst som låter som en kronisk bakfylla, men han sjunger bra.

Vi vill lyfta fram två personer som ställt utom allt tvivel har enorma röstresurser. Om man sen inte gillar genren har inte med saken att göra.

Vi börjar med den Walesiske Barytonen Bryn Terfel, som gästar Sverige emellanåt. Bloggen fick öronen på honom för att antal år sedan, då han i något TV-program sjöng irländska folksånger. Något som ligger oss varmt om hjärtat. De passar så bra till Guinness och Tullamore Dew.

Han inte bara sjunger bra. Vid intervjuer framstår han som en genom-trevlig prick. Han utstrålar också en genuin pondus där han står rakt upp och ner, med händerna vid sidorna, och sjunger. Utan att för den skull bli pompös och pretentiös, som annars inte är så ovanligt i hans skrå.

Jag har valt två klipp. Det första för att det är en vacker, lite vemodig folkvisa. Tryck här.

Det finns många klipp med Bryn Terfel men flertalet är från operavärlden och då slår många med automatik dövörat till. ”Fy faen för opera, de står ju bara och gallskriker”. Därför kommer här ett stycke som de flesta känner igen och kan sjunga med i. Men det bör man låta bli, och istället koncentrera sig på sångare, som enligt bloggens åsikt, förgäves söker sin like.

Sångare nummer två, går inte av för hackor han heller, och är nog mera känd ute i stugorna än Terfel. Det är den blinde italienske tenoren Andrea Bocelli som sjunger ”Canto della terra”. Det behövs inga kommentarer. Drygt 6 miljoner klick på YouTube säger väl en del. Tryck här och njut.

Vi avslutar trots allt med ett stycke från operavärlden. Här hör ni de bägge giganterna på en gång i Bizets ”Pärlfiskarna”. Oavsett om man tycker om opera eller inte så är kan ingen påstå annat än att herrarna har fantastiska röster.

mars 23, 2014 at 5:30 e m Lämna en kommentar

Tycke och smak

Bloggen har vid något tillfälle uttryckt sig förklenande om nationalidolen Lars Winnerbäck. Det gnager inte samvetet nämnvärt, men har orsakat problem i nära relationer.

Min dotter, som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat, är en hängiven Winnerbäck-fan. Som om detta inte vore nog. Hon har dragit med sin mor, dvs. min hustru i fördärvet. Graden av fördärvlighet kan väl diskuteras. Jag kanske skall vara lite vidsynt och erkänner att det finns det som är värre än Winnerbäck, och att jag, utan att göra henne arvlös, kan tänka mig att låta dottern lyssna i begränsad omfattning.

Det stora problemet är att positionerna numera är fullständigt låsta. Jag har genom pedagogiska finter försökt att lotsa in min avkomma på kulturens rätta stigar, och till del lyckats. Den välartade sonen, har utan övertalning, för egen maskin, förstått hur enastående bra den gamle legenden Neil Young är. Vi sitter, när tillfälle ges, och diggar på samma våglängd. Om dottern är i närheten demonstrerar hon sin avsky. (Vi hoppas och tror att det är mot Neil Young).

Jag kan inte tänka mig att hon, med det påbrå hon har, han vara så okänslig och resistent mot god musik. Jag tror att det är en reaktion över min negativa hållning gent emot Winnerbäck. Hon vill helt enkelt hämnas.

Som en liten fredstrevare påpekar jag ånyo att det finns det som är sämre än den Linköpings-ättade vissångaren.

Det finns sådant som är mycket bättre. Winnerbäck betraktas av anhängarna som en god textförfattare. Olika smak. Vi tycker nog att ex. en gammal, nu lite bortglömd legend, Olle Adolfsson, spelar i en betydligt högre division som vis-makare. Lyssna här på hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Högklassisk text och en melodi som är så vacker att jag alltid blir gråtmild. Framförd av äkta paret Jessica Pilnäs och Johan Norgren.

Pilnäs deltog 1995 i melodifestivalen, men det skall inte ligga henne till last. Hon har sedermera utbildat sig till läkare och det bevisar kanske att hon inte är någon dumskalle, trots tidigare nämnda snedsteg.

Klippet härrör från Nationaldagsfirandet 2000, och som en extra bonus ser man storheter som Alf Svensson, Lars Leijonborg och Anders Björk i publiken. Även vår Konung visar upp sig, men kallar vi det bonus, har begreppet fått en ny innebörd.

Hur låter då Neil Young? Ända sedan 60-talet, med Buffalo Springfield och CSN & Y har denne eminente artist förgyllt tillvaron. En enastående låtskrivare med en fantastisk röst. ”Han kan väl inte sjunga” hävdar min avogt inställda dotter. Det kan han visst. På sitt sätt. Och det är bra. Vi har sagt det tidigare. Youngs musik har en säregen förmåga att ”växa”. En låt som först är ”så där” blir efter ett antal lyssningar fantastisk. Så är det med god musik.

Här får ni två giganter på en gång. Ja, tre faktiskt. Neil Young och Bruce Springsteen framför den tredje legenden, Bob Dylans ”All Along the Watchtower”. Ni fick nyligen höra denna låt med Bryan Ferry. Orsaken till reprisen var möjligheten till en dubblering av två mästare. (Ni får höra en av Neils egna sånger en annan gång.)

Härligt larmande gitarrer och oefterhärmlig sång.

februari 25, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

april 2021
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se