Posts tagged ‘Muttern’

Däckaren Muttern – Avsnitt 15

muttern2

Vi börjar närma oss slutet och upplösningen. Men än återstår några spännande avsnitt innan upplopp och målgång. Nr:15 är så innehållsrikt att vi delar upp det i 2 delar.

”Sven Agraahr kommer hem i skymningen och hänger studsaren på kroken vid köksdörren. Kravet på vapenskåp och säker förvaring har inte slagit igenom i dessa trakter. Det gäller att vara snar till eldgivning om något skjutbart visar sig. Då hinner man inte leta fram nyckeln till skåpet.

Sven slår sig ner vid köksbordet. Då gör han en obehaglig upptäckt. Inga bredda smörgåsar och ingen kaffetermos på bordet. ”Va i helvete! Är kärringen från vettet?” Hustru Stina-Lina brukar alltid laga till ett mål till sin käre make innan hon går ut i ladugården för kvällsmjölkningen. Hon vet att Sven slitit ont under älgjakten hela dagen och då är det inte mer än rätt att han får lite service vid hemkomsten.

Men inte i dag. Nu hör Sven hur korna råmar intensivt i ladugården. Sven hastar ner till fähusen och där står trettio omjölkade kor med stinna juver. ”Helvetes djävlar. Har kärringen gått och dött?” Sven rusar in i huset, men en rundvandring i huset blir resultatlös. Ingen kärring. Inte ens en död.

Sven slår sig ned vid köksbordet. Där ligger dagens tidning med nöjessidorna uppslagna. En rubrik väcker hans uppmärksamhet: ”I eftermiddag blir det Guld och Gröna skogar i Nilssons lada kl. 1700. Lasse Kvinnobuske river av sina mest älskade dängor till ackompanjemang av Ulf Robertsson. Kom i tid. Folkligt, festligt, fullt och fullsatt”.

”Kärringfaen är inte klok. Nu skall hon få se på satan.” Sven väljer för en stund mellan två alternativ. Att själv gå ut och mjölka de stackars juverstinna kritterna, eller fara och hämta hem Stina-Lina. Han känner sitt ansvar och startar bilen för färd mot Nilssons lada.

Snart är de tre milen avklarade och Sven svänger upp på Nilssons gårdsplan som är full av bilar, motorcyklar, mopeder och trampcyklar. Lutad mot en björk står Stina-Linas ”Monark”.

Sven kliver in genom logdörrarna. En lokal bondlurk försöker att kräva penningar för inträde men Sven är nu så uppretad att han sänker lurken med en klockren höger.

Där längst fram på en ranglig träbänk sitter Stina-Lina. Lasse Kvinnobuske ylar värre än någonsin och tillsammans med några medsystrar faller Stina-Lina i extas och börjar tala osammanhängande. Det hela påminner starkt om den tid då Malla Lindberg åkte kring med sitt mobila frälsningstält och förvred förståndet på lättmanipulerade själar.

Nu är Sven genuint tvärförbannad. Med ett vrål kastar han sig fram, greppar Stina-Lina, slänger henne över axeln för vidare färd hem till de väntande korna. Men. Lurken hade vaknat till och tillsammans med ordningsvakter och några välmusklade bönder försöker de hejda Sven. Det lyckas så småningom men först efter att Sven gjort sig skyldig till missfirmelse och våld mot tjänsteman.

Sven döms till 4 månaders fängelse i inklusive straff för kvinnofridskränkningen av Stina-Lina

Cellen är hyfsat bekväm men det känns lite instängt. Tiden går. Men sakta. Sven har tillgång till radio, dagstidningar och TV. Han ligger på britsen och slötittar på Rapport. Det är Löfven, Margot, Zlatan, Gardell och… ”Nu har vi en glad nyhet från nöjessverige. Den omåttligt populäre svensktopp-countrysångaren Lasse Kvinnobuske har i hemlighet gift sig med Stina-Lina Agraahr, en okänd kvinna från landsbygden”…

Lasse hinner bara tänka: ”Den där förbannade djävla Lasse Kvinnobuske skall jag slå ihjäl” innan han segnar ner på cellcementgolvet.

Har Sven bara svimmat eller är han död? (Forts. i nästa avsnitt)

mars 23, 2016 at 8:38 e m Lämna en kommentar

Föreläsning

Bloggen lämnar ogärna Gröna köpingen men ibland kan det vara motiverat med ett besök utsocknes. Tisdag var en sådan dag och vi kände oss manade att åka till Mönsterås och lyssna på Jonny Nilssons föreläsning om hans bok ”Muddern”. Den observante läsaren noterar att det låter snarlikt vår egen däckare ”Muttern” men det är en ren tillfällighet. Jonny är en alldeles utomordentlig berättare som skulle platsa innanför GK: s rågångar. Påläst och rolig. Det fanns några stolar kvar som borde varit besuttna. (vi vet att detta är fel uttryck men vi vill vara lite lustiga.)

Historia är så pass intressant att även vi som bor utanför Mönsterås hank och stör tycker det är intressant med lite bakgrundsfakta om vår grannkommun. Vi kan inte allt om Mönsterås men vi tror oss veta att det som idag kallas ”Muddern” inte gör skäl för namnet. Muddern är den plats som ligger i anslutning till hamnen där massorna av slam och dy efter muddringen av rännan ponerades. Tidigt 50-tal? Detta påpekade Jonny, så ingen skugga över honom. Mudder betyder slam, dy och det som döljer sig i ”Moderna Muddern” är andra saker. Sopor, avfall och inte minst bark från Mönsterås bruk. Denna verksamhet gav namn åt en man ”Uffe Bark” som under ett antal år ägnade sig åt att köra, den på den tiden värdelösa, barken till Muddern. En gissning är att övervägande delen av platsen består av bark. Detta glömde Jonny att berätta. Han är förlåten, för föreläsningen i övrigt var mer än godkänd. Nästa gång det är dags, bör Mönsteråsarna masa sig dit. Och du Jonny. Ta betalt.

februari 9, 2016 at 9:16 e m 2 kommentarer

Skolskandal!

En skandal av gigantiskt mått skakar skolan i vår grann- och vänort Mönsterås. En halvsida i organet Barometern upplyser om att Gymnasieskolan bjudit in till information via olikfärgade lappar. Rosa till flickorna och blå till pojkarna. Vi är så chockade att vi får be att återkomma med vidare kommentarer. Nu måste vi lugna ner och samla oss. Smälta och analysera. Just nu är vi så upprörda att vi har svårt att formulera vår indignation i begripliga stavelser.

I stället tar vi i dag en ”Dubbel-Mutter” och publicerar två avsnitt av deckaren denna vecka.

Däckaren Muttern – Avsnitt 4

Lasse drar fulla hus överallt, inför en blandad publik. Från yngsta tonåringar till de äldre som fått upp ångan på rullatorerna.

På annat håll i landet har det dykt upp ett nytt fenomen. Ynglingar, av företrädelsevis utsocknes ursprung, roar sig med att i trängseln på tillställningar av olika slag, tafsa på yngre damer och flickor. Ofoget sprider sig även till GK. Detta drabbar även Lasses konserter och man har ibland svårt att urskilja om det är flickor som skriker eller Lasse som sjunger. Lite otrevligt tycker de flesta. Åtminstone flickorna.

Ett gäng medelålders damer som hållit ihop hela tiden sedan de i Blomsterhålas Folkets Hus stod utefter väggarna och blev ratade av danssugna kavaljerer, lördag efter lördag, ser nu sin chans. ”Nu jäklar skall det bli närkamp”. Äntligen skulle det komma flinka gossar och slita lite fjäder, dun och fjun från ”panelhönorna”. På lördag uppträder Lasse i Fagerhults dansrotunda. Den gamla terylenkjolen letas fram ur garderoben och den föga slitna dansskorna får sig en översyn. Damerna hyr en minibuss och anträder färden till Fagerhult.

Lasse har redan ylat igång och trängseln på dansgolvet är nästan kvävande. Blomsterhåla-gänget glider kring och spanar in. En grupp killar med lite exotiskt utseende väcker deras intresse. De omringar de unga gossarna och börjar röra sig utmanande och när tillfälle ges försöker de gnida sig mot valda delar på männen. Dessa ser minst sagt förvånade ut, och något skrämda hastar de av dansgolvet. Det visade sig att det handlade om ett gäng studenter från Tanzania som fått stipendium för studier vid Frikyrkliga fakulteten i Västra Grönskåra.

Damerna låter sig inte nedslås. Nya friska tag. Ett gäng mörkhyade yngre grabbar står i ett hörn och pratar. Samma taktik. Flickorna svassar dit och försöker göra närmanden. ”Försvenn för faen. E ni inte ruedit kloka”. Det mörkhyade gänget var ett gäng motorentusiaster från Västervik som varit på traktorpulling i Målilla och som inte hunnit tvätta av sig oljan från en sprucken hydraulslang. Det var inbegripna i en djup diskussion om hur man ökar turbotrycket i en ombyggd BM650, och då är det inte läge för fruntimmer att komma och lägga sig i.

Flickorna ger inte upp. När det är dags för paus lyckas de smita backstage och när Lasse kommer för en stunds vila och en öl kommer de med så skamliga förslag att den gamle schlager-räven rodnar. Lasse gör en hastig okulär besiktning för att utröna eventuell ändamålsenlighet, men det hela utmynnar raskt i att ordningsvakter tillkallas. Som en sista desperat chansning tar damerna skamgrepp på de uniformerade, vilket resulterar i åtal för våld mot tjänsteman.

När Blomsterhåla-flickorna lämnat häktet är de rejält förbannade. ”Satans Lasse Kvinnobuske! Varför duger inte vi?” Damerna känner sig nu lika ratade och förnedrade som när de på 60-talet förgäves stod och hoppades på en dans.

Deras förtjusning i Lasse Kvinnobuske förbyts i glödande hat, ett ganska vanligt fenomen när någon blivit ratad i kärleksaffärer. Det går så långt att de f.d. flickorna börjar önska livet ur Lasse. ”Kvinnobuske måste bort! Men hur?”

 

januari 29, 2016 at 6:26 e m Lämna en kommentar

Däckaren Muttern – avsnitt 3

muttern2

Det blev som vi befarade. Våra kontakter i Gröna Köpingens vårdapparat berättar om dramatiskt ökad förskrivning av psykofarmaka. Särskilt sömnmedel efterfrågas, för våra läsare har svårt att komma till ro och släppa funderingarna om hur det skall gå för Lasse Kvinnobuske. Redan efter några få avsnitt manifesteras en het längtan ute i samhället att den stackars sångaren skall mista livet. Obehagligt. Nu följer tredje avsnittet av Muttern.

Herrens tjänare på orten, Alf Himmelman räknar, något nedstämd, söndagens kollekt. 75:- är det magra utfallet och föranleder naturligtvis ingen lovsång. Lite snålt kan tyckas med det blir trots allt 25:- per capita.

Högmässorna har de senaste decennierna inte varit några folkfester, men så glest som nu har det aldrig tidigare varit i bänkarna. Kyrkorådet har funderat över orsaken, och efterlyst förslag på bot och bättring.

Efter noggranna analyser lyder slutsatsen: Allt är Lasse Kvinnobuskes fel. Denne nationalidol är synnerligen produktiv och flitig och alltför ofta sammanfaller hans uppträdande med kyrkliga aktiviteter. Uppträder Lasse, så vallfärdar alla dit. Gammal som ung, halta och lytta, ateister och troende, arbetare och tjänstemän. Ja till och med parkbänkarnas bebyggare hasar sig, om fysiken tillåter, till uppträdanden för att få en glimt av folkhemmets trevnad i form av Lasses glättiga slagdängor. ”Himlahundar”, nersköljda med en skvätt ”Kosken” ur en plastmugg skänker lite guldkant åt dessa beklagansvärda stackares vardag.

Men kyrkan lider av folktomma träbänkar. Ja inte alltid. I jultider ökar det religiösa intresset i anmärkningsvärd grad. Julens glada budskap fyller kyrkan till sista plats och prästerskapet tror varje år på ett Herrens under: ”Nu har det vänt”. Den bistra sanningen är att flertalet kommer för att träffa gamla bekanta från realskolan som man inte sett sedan det glada sextiotalet. Det är ungefär som med höstmarknaden. Det är inte tingel och tangel som drar, utan folkvimlet och chansen att träffa gamla bekanta. Julens glada Gudomliga budskap klingar nog ofta för döva öron. Det yngre gardet sitter och längtar efter ett ”Amen” så att de får rusa hem till julklappar och TV. De riktigt gamla har slumrat till, trots träbänkarna.

Även efter jul, kan det vissa dagar vara hyggligt med folk, men då kommer församlingsmedlemmarna för att visa upp sina julklappar i form av minkpälsar, rockar, stövlar, hattar m.m. Ju finare kreationer, ju längre fram i kyrkan skrider man.

Det var bättre förr. Under pastor Glads tid i församlingen var kyrkan välbesatt, inte bara i juletid, och det var musik och tjo och tjim. Predikan rafsades av i en hast och elaka tungor gjorde gällande att Pastor Glad hade bråttom att få komma ut och ta sig ett bloss. Så var det nog inte. Christer Glad var en trevlig man och det kan man utan tvekan också säga om Alf Himmelman. Skall man nu i jorden en gång så får gärna Alf ombesörja ritualen. Men vi ser helst att han dröjer så länge som möjligt. Att det är glest i kyrkan, är inte Alfs fel, utan roten till det onda är den förbannade schlagersångaren Lasse Kvinnobuske. Det mera hårdföra gardet i kyrkorådet enas om att Lasse måste bort. Men hur?

Även traktens frikyrkoförsamlingar lider av glesnande bänkar. Tungomålstalet ljuder inte lika starkt som tillförne och låter ibland nästan begripligt. Man hade inledningsvis planer på att engagera LK för att s.a.s. ”mota Olle i grind”, men man enades om att Lasses framtoning och vulgära språk kryddat med svavelosande svordomar rimmade illa med frikyrkornas ideal.

Pingstvänner, metodister, missionister, baptister, maranataister, livets ord och även medlemmarna i ”Livets Ort”, den religiösa falangen av ”Forsabygdens Ortfiskeförening” som huserade i Bergs gamla missionshus, enades om en ekumenisk gruppinsats för att få bort LK. Men hur? Jo man drar sig till minnes att det i Uppsalatrakten finns en förkunnare med ett förflutet i GK, Knut By. Här har vi en man som inte är helt främmande för radikala metoder och hans samvete skulle nog rymma även ett undanröjande av Lasse Kvinnobuske. Tyvärr visade det sig att Knut redan var internerad på livstid varför planerna på hans Gudomlig insats fick skrinläggas.

Nu när hjälp från Knut By gick i stöpet riktas blickarna mot en annan medlem i samma församling. En karismatisk kvinna vid namn Åsa Willdu. Alla som kommer i kontakt med denna säregna kvinna blir charmade och manipulerade. Skulle man kunna engagera Åsa till att förvrida huvudet på Lasse Kvinnobuske och få honom att började sjunga andliga sånger i stället för svensktopp-dynga? Helst skulle han sluta helt, men ”Pärleportar” och ”Han är min sång och min glädje” skulle vara betydligt skonsammare för örat.

Man tar kontakt med Åsa men resultatet blir nedslående; ”Jag är redan Kristi brud och tanken på att vara otrogen är mig fullständigt främmande”

Helvete!

Frågan kvarstår: Hur skall vi få bort LK. Han måste bort! Men hur?

januari 26, 2016 at 9:00 f m Lämna en kommentar

Däckaren ”Muttern” – Avsnitt 2

muttern

Avsnitt 1 av Muttern har fått ett översvallande mottagande! Helt fantastiskt. Det ryktas om att man hört hur representanter från kultureliten pratat om Nobelpris och jämfört med storheter som Strindberg. Någon har undrat varför det heter ”Däckare”. Vår ursprungliga tanke var att deckaren skulle utspelas bland kobbar, skär och båtar och då tyckte vi ”Däckare” var lite vitsigt. Det blev inte så men vi behåller Däckare ändå eftersom ett cykelhjul spelar roll i handlingen. Vi kände behov att klarlägga detta annars hade en liten rättstavningspolis i Skåne: Bengt-Folke Lavetti hört av sig. Nu fortsätter Däckaren.

 
Åke makar sig tillrätta, och stolen jämrar sig i fogarna, som ville den säga: ”Sitter du här än”. Jo minsann. Tjänstefåtöljen är minst sagt insutten efter Åkes 35 år på kommunalrådsposten, och det finns belackare som tycker: ”Nu kan det räcka”. Andra menar att det långa maktinnehavet tyder på att väljarna är nöjda med tingens ordning, och med Åke. Så är det nog.

Men. I och med Centrala partiets (CP) intåg på den politiska arenan börjar naturligtvis Åke Rolandsson känna att det svajar betänkligt. Ingen politiker i världen har i längden möjlighet att matcha CP:s geniala politik och deras valmanifest tjänar nu som underlag för högläsning i alla sammanhang där sunt förnuft är en naturlig beståndsdel: I skolan, i kyrkan, på verkstadsgolvet, symöten, parkbänkar.

Inte nog med detta. Partiets förgrundsfigur och urstarke man, Lasse Bloggare har slagit in på artistbanan och hans succé som ”Lasse Kvinnobuske” har gjort honom omåttligt populär. Åke inser att detta är en farlig kombination. Lasses artisteri kombinerat med ett oförlikneligt valmanifest är ett hot att ta på största allvar. Åke måste samla tankarna och han tar en sväng till fikarummet för en kopp uppiggande kaffe.

I GK är det så sinnrikt ordnat att den kommunala verksamheten delar lokaler med ortens sjukstuga. Detta av besparingsskäl. Ljuden från respektive verksamheter blandas på ett sätt som gör det svårt att avgöra vem som orsakar vad. Är det ett smärtsamt tarmvred i sjukstugan? Eller kommer den akustiska verksamheten från Sivan eller personalchefen i fikarummet?

Det visade sig vara ett elakartat lårbenshalsbrott som opererades utan bedövning. Också detta av besparingsskäl. Irene Stup, som är kommunens ekonomiansvarige, har inte bara hand om fakturor, utan också frakturer när vårdapparaten behöver extrapersonal, men vi tror inte att det var hennes närvaro som orsakade den lårbensbrutnes jämmer och klagan.

Åke intar sitt kaffe med pepparkaka, och återvänder till sitt tjänsterum. Kommunalrådet inser att det blir svårt att matcha CP:s vallöften men försöka duger, och det gäller också att lära av de fåtaliga misstag som skett i gången tid. Tabbar som trots allt naggat glorian i kanten.

Det där med Ökno var inte så bra. Att sälja det forna semesterparadiset till utlänningar var ett drag som upprörde ortsbefolkningen, inte minst det faktum att det var till tyskar, ett folkslag som redan tidigare retat gallfeber på GK-borna genom sitt rovfiske efter lek-ort och sutare.

Rivningar har orsakade visst rabalder. Suggås och ladan intill järnvägen. Att lägga ner tingsverksamheten orsakade klagan, trots att det inte fanns några brottslingar att leda till skranket. Åke inser att nuvarande regim inte har råd med dylika fadäser utan det gäller tvärt om att stryka väljarna medhårs och om möjligt tillgodose allmänhetens krav.

Inhyres-läkarna från Oskarshamn, förre fältskären Hopp Jerk och hans kompanjon Bosse Bredhäck har länge klagat över trångboddheten och efterfrågat nya lokaler för Ohälsocentralen. En kostsam historia, och att tillmötesgå ungdomarnas krav på en fritidsgård skulle också bli dyrt. Slugast är nog att strunta i ungdomarna eftersom flertalet inte har rösträtt ännu.

Åke grubblar och våndas. Tankarna vandrar i ett försök att hitta goda och konstruktiva lösningar. Hur han än vrider och vänder på problemen så kommer han hela tiden till slutsatsen: CP är det stora hotet och Lasse Kvinnobuske måste bort från den politiska arenan. Men hur?

januari 18, 2016 at 6:00 e m 2 kommentarer

Premiär!

muttern2Vi har idag den stora glädjen att presentera första avsnittet av däckaren: Muttern.  En kriminalroman med handlingen förlagd till Gröna Köpingen. Vi vet att hela samhället, länet, landet känner en infernalisk förväntan inför premiären. Bloggen kan lova: Ingen som suktar efter våld och oliiiiidlig spänning skall bli besviken. Tvärtom. Vi fruktar att det kan bli för mycket för känsliga själar. Därför har vi varit i kontakt med sjukvården som lovat att vara generösa med förskrivning av lugnande medel. Vi förlitar oss här på läkare utan gränser.

Obs! Alla likheter med verkliga personer är ingen slump, men blir dessa förbannade får de skylla sig själva.

Muttern – Avsnitt 1

Fy faen! Fredag igen”. Poliskonstapel Bengt ”Bängan” Fiskal tuggar i sig de sista resterna av snutfikan och släntrar bort mot ”Paketen”. Besparingar inom polismyndigheten har lagt ”Piketen” i malpåse och lagens långa arm företar numera sina tjänsteresor med hjälp av benen. Cykeln är ett rejält fortskaffningsmedel och pålitlig trots sitt namn: Monark. Breda däck, lyse bak och fram och reflexer, om man mot förmodan skulle cykla efter mörkrets inbrott. Man är över huvud taget aldrig ute efter några inbrott, av vad slag det vara må.

Det som givit cykeln dess arbetsnamn, ”Paketen” är en stor stabil hållare, baktill, som rymmer tjänstevapen, lasermätare, skottsäker väst, hjälm, batong och matlåda. Borde han inte ha västen på sig? Nej. Bängan har inga fiender och räknade inte med att bli knivad eller beskjuten. Hjälmen behövdes inte heller, för våld mot huvudet skulle inte göra någon större skillnad.

Varför tycker Bängan illa om fredag? Jo, då drar det ihop sig till helg, och lördag, söndag är oerhört mycket jobbigare än arbetsdagarna. Bengan är gift och hans rundnätta hustru, Vera, har gått på jämnställdhetsutbildning och tycker att Bängan skall dra sitt strå till stacken och hjälpa till i hemmet.

Vår käre poliskonstapel är inte van vid arbete. Kriminalitet är ett okänt begrepp i GK varför en arbetsdag i stort sett är arbetsfri. Inga mord, inga stölder, inga inbrott, ingen misshandel, ingen prostitution. Ingenting som kräver en polisiär insats. Men Bängan trivs. Han disponerar sin dag efter eget huvud och tiden går fort när man har roligt, och det är roligt att ha det bra, med arbetsfri inkomst. Nu är väl lönen inte så hög. Bengan får lika många kronor i månaden som en advokat tar för en namnteckning på något dokument. Men han reder sig. Vera jobbar deltid med städning och det inbringar en hygglig månatlig penning. När hon inte har det månatliga tjänar hon en slant extra i kvarteren runt Pizzerian, kvällstid. Men det vet inte Bängan om. Sammantaget reder de sig men extravagansen lyser med sin frånvaro. Med ett undantag: I somras unnade de sig lyxen att åka till Skåne och lyssnade på Hasse Kvinnaböske. Ett oförglömligt minne som satt djupa spår.

Bengan kan bli lite svartis när Vera hör Hasse på radio. Hon blir blank i blicken och lallar småleende med i texten när Hasse tar med sig ”hundar till himmelen” från ”guld och gröna skogar”.

Detta hade nog Bängan kunnat leva med, men haussen kring ”Hasse Kvinnaböske” ledde till att det började dyka upp lokala kopior som gjorde allt för att härma den store skånske idolen. Överallt i folkparker, föreningshus, på vårdinrättningar, ålderdomshem och fattighus drällde det av kopior som gjorde allt för att bräka på skånska som Hasse, i den ena dängan värre än den andra.

En som utmärkte sig särskilt, var en viril, välväxt lokal bloggare, som trots att han inte var så förtjust i skåningen, hakade på trenden och charmade kvinnorna med lantlig skön- och stönsång. Vi tänker naturligtvis på ”Lasse Bloggare”. På grund av låtval och sin framgång med fruntimmer, fick han ganska omgående artistnamnet ”Lasse Kvinnobuske”.

Lasse fyllde folkparker och konsertsalar och det uppstod hysteri nästan jämförbar med Snoddas- febern på 50-tralet. Överallt haglade lovorden. ”Lasse är ju sjukt gullig och bra” hördes småflickorna fnittra. Någon missuppfattade det hela och kontrade: ”Ja Winnerbäck är fett bra”. ”Winnerbäck din jävla idiot. Vi menar naturligtvis Lasse Kvinnobuske. Du är ju inte klok i huvet.” På känt ungdomligt manér blev Winnerbäck-tösen från denna dag grovt mobbad. Man drog ner en stor stickad mössa över hennes huvud, som trycktes ner i en ospolad toalett, varefter hon låstes in och fick lyssna på ”Lasse Kvinnobuskes” skivor 12 timmar i sträck. Flickan repade sig aldrig och hon fick flytta till annan ort för att det skulle skapas lite lugn och ro i skolan.

Det var inte bara småflickorna som föll för Lasses charm. Äldre damer var som galna och blev våta även i ögonvrån när Lasse uppträdde. Inte minst Bängans hustru Vera var djupt fascinerad och Bängan drabbades av en släng av svartsjuka.

Detta tärde på vår lokale konstapels psyke. Han hatade LK, och började fundera på något sätt att få bort den lismande country-idioten. Våld var inget som tilltalade Bängan, så det måste bli andra metoder. Kunde han komma på Lasse K med något olagligt som räckte till en stund fängsligt förvar skulle den djävla fjanten vara oskadliggjord för en stund och ett kriminellt förflutet skulle kanske minska hans popularitet?

Den enda polisiära verksamhet som Bängan hade erfarenhet av var jakt på yngre cyklister och mopedister som färdades utan lyse kvällstid. Här fanns en möjlighet att lagföra den satans kvinnotjusaren.

Bängan tog frivilligt och oavlönad på sig kvällspass under vilka han passade utanför Lasses bostad för att ta denne på bar gärning under oupplyst velocipedfärd.

Väntan blev lång, kall och… resultatlös.  Orsaken var, visade det sig, att Lasse saknade cykel. Nedstämd av detta drog sig Bängan tillbaka för smidande av andra planer som skulle kunna röja Kvinnobusken ur vägen.

Lasse måste bort. Men hur?

Det var första avsnittet av denna dramatiska däckare. Lovar gott, och vi känner att spänningen stiger ute i folkhemmet. Vi publicerar 1-2 avsnitt/vecka. Hur många det blir totalt vet vi inte. Hela manuset är inte skrivet ännu. Det ger oss möjlighet till viss anpassning till aktuella händelser.

Det mesta är inte ett dugg aktuellt. Tvärt om. Gamla händelser, personer m.m. blandas med nytt, men så får det vara i skrönornas värld.

Obs! Ärekränkningsmål skjuts fram till dess att hela däckaren har publicerats i bokform. Då har bloggen tjänat så ofantligt mycket pengar på vår bokutgivning att vi har råd att betala även ansenliga böter. Om vi blir fällda. Det blir vi inte. Med vår kommande förmögenhet har vi råd att muta rättsapparaten.

januari 12, 2016 at 11:14 e m Lämna en kommentar

Publicering

Bloggen har tidigare erkänt att vi inte på egen, inkompetent hand, kan publicera inlägg. Vi skriver, men sedan måste vår tekniska support se till att det skrivna kommer in i datamaskinen. Detta har för och nackdelar. Fördelen för er läsare är att det inte blir så mycket skrivet, nackdelen är att det är svårt att vara snabb och spontan. Kan i och för sig vara en fördel. Risken att man i hastigt mod skriver något dumt, som man sedan skäms över, minskar med dagslägets fördröjning. Vi skäms lite ändå.

Nu skall vi göra ett försök att reda oss på egen hand. Därför. Om det från och med nu publiceras något ännu mer svårbegripligt än tidigare kan det helt enkelt vara fel. Vi ber om ursäkt i förhand och skall naturligtvis försöka rätta till så snabbt vi kan.

Något vi inte kommer att skämmas över är vår infernaliskt spännande deckare ”Muttern”, en milstolpe i svensk skrönlitteratur. Inom ett fåtal dagar är det premiär.

Vi vill passa på att föra Jonny ”Mönsteråsbloggen” Nilsson på tal. Vi erkänner att det var Jonnys ”Muddern” som inspirerade oss att skriva en deckare om Gröna Köpingen. Men, Nota bene: När vi skrev ”Muttern” hade vi ännu inte läst Jonnys ”Muddern”, så ingen kan beskylla oss för efterapning.

Nu har vi läst, med behållning. Jonny skriver väl, och är man bekant med vår grannkommun Mönsterås, så känner man igen porträttgalleriet, med fyndiga omskrivningar. Ett roligt exempel är ”Ivan Rödfödd”. Syftar nog inte på politisk hemvist.

Vi tycker att Mönsteråsborna skall köpa boken. Halvfranskt band hade varit stilfullare, men den duger gott som den är.

Nu ser vi fram mot premiäravsnittet av ”Muttern.” Håll ögonen öppna!

januari 10, 2016 at 4:09 e m Lämna en kommentar

Stjärnor i slott och koja

TV är fantastiskt. Fantastiskt bra ibland. Fantastiskt uselt ibland. Vi har förstått att det finns konsumenter även av det usla. ”Farmen” och ”Bonde söker fru” har aktningsvärda tittarsiffror. Vi kan dessbättre låta bli att titta på det vi tycker är dåligt, därför blir valet oftast TV1 och TV2.

Man har en tendens att mala gamla succéer för länge. ”Så skall det låta” är ett exempel, men ”På spåret” håller än. En trevlig mix av kända och mindre kända deltagare. En extra krydda är att man får egna favoriter som man kan hålla på. Ungefär som i Premier League. Det är också trevligt att testa vad man själv kan. Eller oftast, inte kan. Senast gladde vi oss åt att en fotbollsdomare och kvinnlig proffsboxare sopade banan med David Lagercrantz  o co. Varför det? Jo bloggen tycker nog att bevekelsegrunden bakom att Lagercrantz skriver en fortsättning på Stieg Larssons succé ”Millennium” är minst sagt tveksam. Jo vi förstår varför, men vad hade Stieg Larsson själv sagt? Vi har inte läst boken och tänker inte göra. Den är säkert bra men det spelar ingen roll. En författare skall inte behöva åka snålskjuts på andras framgångar.

I lördags tittade vi på Davids syster, Marika i ”Stjärnorna på slottet”. Det duger normalt, men oftast beror tittandet på brist på alternativ. Ett lite blandat porträttgalleri. Vi har inget emot Marika eller Amanda Ooms. Stefan Sauk var rolig i tidernas begynnelse bl.a. som doktor ”Dängrot” i ”Lorry”. Se här en sketch som är aktuell även i dessa dagar. 

Morgan Alling har hängt med lite i utkanten av medvetandet. Barnprogram är inget som upptar vardagen för en pensionär och Claire Wickholm har vi noterat som en kompetent skådespelerska.

Vi såg inte första avsnittet där Claire var huvudperson, så det lämnar vi därhän. I söndags var det Morgans tur. Beskrivning av en fruktansvärd barndom övergick mer och mer i ett frossande i eget elände. Alling såg nästan förtjust ut när han redogjorde för sin miserabla uppväxt. Ungefär som när äldre människor ältar och briljerar med den ena sjukdomen värre än den andra. Egna eller andras.

Då griper Claire in och beskyller Alling för att vara självgod. Sant eller inte så var det onödigt och oförskämt.

Detta var kanske planlagt från programmakarnas sida, för nu har intresset stegrats. Vad blir det härnäst? Handgemäng? Vi skall med spänning följa resterande avsnitt.

Hur skall jag nu sy ihop rubriken ”Stjärnor i slott och koja”? Jo i kojan får Leif GW husera. Han har säkert bebott ett antal jaktkojor, med eller utan kompisarna i ”Grabbarna på Fagerhult”

Leif är bra. Vi har sagt detta tidigare. En stor del av hans framgångar beror på att han pratar sakta, eftertänksamt och begripligt. Trots mumlandet. Folk är så innerligt trötta på pajaser med verbal diarré som ex Filip och Fredrik att det är vilsamt med lite saktfärdiga tungor som omväxling. Filip och Fredrik är inga dumskallar men upp till Leifs nivå når de inte. Det fattas mycket.

Bloggen finner f.ö. stor tröst i att en storbukad, stapplande åldring kan vara populärare än yngre vältränade förmågor. Eller oförmågor.

Vi skall också skaffa en käpp. Väst har vi redan.

En liten plump i protokollet. I första avsnittet av Perssons klassresa tar han heder och ära av sin moder. Säkert välförtjänt, men lite onödigt. Hon är ju död, och tar ingen rättelse.

God fortsättning. Både till Leif GW och er läsare.

F.ö. hör vi just nu på radion att man bör vaccinera sig mot influensa om man är över 65 år eller gravid. Är man både och, är det rimligtvis ett måste.

Ps. Snart kokmmer muttern. DS.

januari 7, 2016 at 10:11 f m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

januari 2021
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se