Archive for april 8, 2013
Kulturyttringar och ytterligheter
Vi på bloggen är intresserade av diverse kulturyttringar. Musik, litteratur, konst m.m. Inte för att vi på något vis betraktar oss som experter utan vanliga, lite engagerade medborgare. Nu är det ju, dessbättre, så att smaken är en aning olika. Bloggred. är exempelvis ingen anhängare av Lasse Stefanz eller Lill-Babs. Det är säkert inget fel på dessa hedervärda medborgare och jag har all respekt för de som har deras skivor i hyllan. Men de tilltalar inte mig. Om det skulle komma till någons kännedom att jag sitter och lyssnar på gamla jazzskivor med Miles Davis, Art Blakey eller Lasse Gullin så blir kommentaren: ”Jävla kultursnobb” Jaså. Varför det? Jag tycker bara att Gullin var en djävel på barytonsax och är definitivt ingen kultursnobb som påstår att jag har rätt, utan ett bevis på att smaken är olika.
Men jag undrar i mitt stilla sinne om det inte finns en del individer som kan betraktas som kultursnobbar. Personer för vilka märkvärdigfiering och obegripligheter blivit synonymt med kultur. Det må gälla musik, bildkonst, poesi eller prosa.
Om man ifrågasätter något som man tycker är riktigt, riktigt tveksamt, som ex den elev på Konstfack som spelar psykotisk och blir omhändetagen och som sedan presenterar det skedda som ett konstverk, då får man till svar. ”Konstens uppgift är att provocera”. Jaså, jaha. Om provokationer är konst så kryllar det av konstnärer på lördagskvällar vid korvkiosker och i krogköer.
En lokal konstnär vid namn Johan Bengtsson i Gammelbo ägnar sig åt bildhuggeri och smideskonst. Han kan av gamla plogbillar, slåtterbalksfingrar, kättinglänkar m.m. åstadkomma de mest fantastiska konstverk. Man bara står och gapar i beundran för denne hedersmans kreativitet. Helt fantastiskt. Sedan träffar man någon bekant som man frågar. ”Har du varit i Gammelbo och tittat på Johans konst?” ”Äh. Va faen, det är ju bara skrot.” Vem har rätt? Vi tycker och tror nog att det är vi.
För några år sedan var vi på Söderorts konstmuseum och tittade på ”Sydosten”. En konstutställning där företrädelsevis lokala konstnärer får visa sina alster efter noggrann skärskådan av sakkunniga. Vi misstänker att ett antal hyggliga alster refuserats innan den slutgiltiga kollektionen presenterades. Vi gick och beskådade konstverken och fann att en hel del föll oss i smaken medan annat lämnade oss likgiltiga eller gjorde oss avogt inställda. Så är det. Alla tycker olika. Till slut hamnar vi vid ett bord där ett par damer av omisskännligt konstnärligt stuk står och tittar under ett bord. Vi tror inledningsvis att damerna letar efter något dom tappat. Icke så. ”Vilken pregnans. Titta hur formen fullständigt vill suga in betraktaren i en värld av motsägelser. Vilken stilkänsla och kreativitet. Fullständigt lysande” Vi kan naturligtvis inte låta bli att se efter vad som orsakar dessa superlativer. Jo en virkad hundskit! En hundlort i yllegarn. Det enda vi begrep var placeringen. Vem har rätt? ”Konstnären”, experten som valt ut alstret, damerna i basker och med lila halsdukar, eller vi, som inget förstod och tyckte att det bara var skit.
Litteratur är ett särskilt kapitel. I synnerhet poesi. Jag kom en gång i besittning av en poesisamling, av någon som jag glömt namnet på. Jag skall inte påstå att jag läste boken från pärm till pärm, men jag minns definitivt en ”dikt”: Den löd som följer: ” 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25.. ( här gör vi av utrymmesskäl ett hopp) … 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100. Ett i byxan. 101 102 103 104 105 106 107 ………..(Hopp)…………198 199 200. Två i byxan. 201 202 201 204 205 … (hopp) 298 299 300. Tre i byxan 301 302 023…. Osv. ända till 1000 Tusen i byxan. Jag måste erkänna att jag inte begrep ett smack, nu heller. Vad är detta? Vad handlar det om? Någon fingerfärdig onanist med sjuklig drift? Något som är fördolt för oss vanliga dödliga? ”Något som speglar den lilla människans litenhet i ett kosmiskt perspektiv” som det brukar heta när någon överspänd recensent vill vara riktigt svår och djup? Kan någon förklara?
Det skall väl medges. ”Dikten” hade en effekt : Jag minns den.
Vi kan fortsätta så här under lång tid och presentera kulturyttringar som förefaller minst sagt tveksamma. En del begriper vi inte och det må vara hänt men vi lever i den fullständiga övertygelsen om att en hel del bara är humbug som tvivelaktiga kultursnobbarna står och begapar bara för att framstå som kunniga ”förståsigpåare”. Bullshit.
Ett litet test: Vi skall presentera tre dikter som ni kära läsare kan recensera. En är skriven av akademiledamot Katarina Frostenson. En har författats av Karl-Axel Ternberg alias ”Kalle Sändare”. (Ni som är bekanta med Kalle begriper att hans avsikt aldrig var att vara seriös). Den tredje är författad av Jakt och vakthunden Karo och har översatts av Pelle Moras.
Ni som är alerta förstår att ordningsföljden kan vara omkastad.
Vem har gjort vad?
Dikt nr:1 Så kallt Så ödsligt Skrattet från mullbärsgården emot mig kommer svävande Förmultnade leenden Rassellänkar Stön och skrik Förvärkade liv Hoppa bock! Över stenstoder Inga fotspår i myllan Stå stilla Stå stilla! Gnissel och gnag från ett sandkorn Frömjölsbingarna digna av sorg Mödan förspilld utan like Kraftiga fötter vilse på krokig stig Lyssnarorganen som fladdrar så mjukt så mjukt Halvbrustna ögon som liksom fäster sitt veum veum veum Dikt nr:2 Leta efter en döds ansikte se en snusnäsduk en ekorrhals Rösten sitter i trädet en dag en gök ortlös o det finns ett utseende duken-himmel ansiktshud lik plötsligt liv i luftlagren spänns du ut Gapande med ens är du här u vänd dig inte bort nej det kan du ju inte Dikt nr 3 Solblänk Kväver oss med sitt prål. Låtsasgång på fäders stigar. Leder åter Hem Barndom. Filbunke i fönstret, stråk över myren Åter, åter, åter, åter Åter. Tankens flykt är plågsam
Nu kära läsare får vi se om ni klarar uppgiften. Vem har skrivit vad? Tryck in er lösning i de tre formulären nedan. Lycka till!
Gröna Köpingen 