Posts tagged ‘Winnerbäck’

Stor- och småstadsprat

Bloggen känner emellanåt en viss leda vid studier av egna publicerade skrivelser. Bara en massa negativt tjafs om betydelselösa bagateller. Nyttan kan ifrågasättas, och vi minns med saknad den tid då vår store skald Nils Norrälv var i livet och vi kunde publicera kväden av hög kvalitét av versfotens okrönte konung. Nils har gått till sina fäder och vi trodde att vi för läsarna presenterat alla hans efterlämnade värk.
Nu har, som vi berättat tidigare, en samling hittills okända skrifter hittats på Hembrygdsgården. Vi skall presentera dessa för läsarna och vi börjar med en liten förtjusande dikt om kärlek, hjärta och smärta. Nils dikt är en bitterljuv historia om brustet hjärta och grusade förhoppningar:

Den stora kärleken kommer hem till byn efter många år. Med en annan man. En stockholmare. I ett försök att mildra sorgen letar den svikne fel och brister hos kvinnan och hennes nye man, samtidigt som han förringar och förlöjligar storstaden och framhåller den lantliga idyllen som mer eftersträvansvärd. Ett klassiskt lantligt kärleksdrama med doft av Sigge Stark.

Tyvärr har det visat sig att kvädet ”Storstadsprat” har stora likheter med en slagdänga som herrarna Winnerbäck och Gessle i dagarna plågar lyssnarna med: ”Småstadsprat”. Ni kan lyssna på den här och man behöver inte anstränga sig över hövan för att notera slående likheter.

Hur har detta gått till? Hur har herr Gessle kommit över Nils original som vi trott legat bortglömda på Hembrygdsgården? Hur som helst handlar det om ännu ett flagrant brott mot upphovsrättsliga regler och lagar. Gessle har stulit några rader som han gjort till sina egna, och resultatet är ganska förfärligt.

Att det inte är Nils original bevisas av Gessles ”rim”: ”Jag trodde inte det var sant att du kom tillbaka med samma namn”

Vi får se om sällskapet NNEV (Nils Norrälvs Efterblivna Vänner) gör rättssak av det hela.

Tack Nils, och fy skäms Per Gessle. Här kommer Norrälvs originaltext:

 

Storstadsprat

Jag trodde inte det var sant

När du kom tillbaks med en Stockholmsfjant

”Jäla” massa storstads-prat

Det var en typ från Stureplan

Ganska korkad, ful som fan

Bara Stockholmsdkryt och tjat  

Ny tussilago, växer ej i Stockholms stad

Men här på landet, gör den mig glad.

 

Jag trodde inte att det var sant

Att du plötsligt blivit en gammal tant

Bara prat om småbarnsprat

Du som förr var slank och nätt

Har nog ätit dig för mätt

Från en massa småkaksfat.

Stor stuss och mage och bleka feta lår

Stor stuss och mage, skvalpar när du går

 

Härpå landet finns fin natur

Tussilago, gran och fur

Och lantligt, lite bonnigt prat

Här betar kossor, får och häst

Och på vischan trivs vi bäst

Med lite Smålandsprat

Ny russ i hagen, betar där jag går

Ny russ i hagen, och en massa får

 

Du sa du tycker att jag är ful

Dålig andedräkt från tandrad gul

Det är bara kärring gnat

Jag tycker själv att jag är snygg

Snäll och trevlig, lugn och trygg

Pratar trevligt Smålandsprat

Smärt stuss och mage. Den är så fast fin

Snygg stuss och mage, jag borde varit din

  

Men nu skiter jag i dej

Jag har skaffa mej en annan tjej

En som är så slank och fin

Hon tycker inte att jag är ful

Och i sängen har vi kul

Ja, hon är ju bara min

Ny växt i magen, blir liten trevlig pilt

Ny växt i magen, så går det när man spillt.  

juli 3, 2017 at 7:01 e m Lämna en kommentar

Winnerträck och Gössle

I en kommentar till ett inlägg om Winnerbäck, Gessle, Neil Young m.m. skriver signaturen ”En okänd välgörare” att Neil Youngs texter är skit. Som ett exempel tar hon denna lite udda Young-skapelse.

Vi återkommer med en egen analys men först en dito om Winnerbäcks så hyllade alster: Utkast till ett brev: ”Jag skall skriva några rader från tippen, från högkvarteret Greta Garbo” Vad är detta? Vilken tipp? Har han det så förfärligt stökigt hemmavid att det liknar en soptipp?  Högkvarteret Greta Garbo?  Menar han Garbomuseet i Högsby? Milde skapare.

Nej detta är skräp och pekoral. Punkt slut. Ett lysande exempel är samarbetet mellan Gessle och Winnerbäck i en förfärlig historia, ”Småstadsprat” som är ursprunget till ”trätan”. Vi skall kanske i ärlighetens namn påpeka att vi såg Gessle i ett TV- program, förmodligen ”Skavlan”. Karln var inte otrevlig eller divig på något sätt, utan snarare tvärt om. En ganska trevlig prick som kanske inte rår för att han aldrig kom i målbrottet.

Neil Youngs ”Mashed potatoes och T-bone?” Vad är detta? Neil har gjort sig känd för socialt engagemang och deltar i kampen för ursprungsbefolkningen i Staterna.

Det behövs inte så mycket fantasi för att se bilden framför sig: En trasig, uthungrad existens i New Yorks sämre kvarter har hittat en mosbricka med lite intorkade rester. Han slår sig ner på en bänk och låter sig smaka av spillet från den rike mannens bord. Den magerlagde färgade mannen är kanske inte helnöjd men det är bättre än inget. Emellertid kan han inte låta bli att drömma om en grillade T- bone, som hade gjort lyckan fullkomlig.

Att han upprepar budskapet enträget, är bra, och hans gitarr är som alltid värd att lyssna på.

En annan förklaring som är rimlig: Neil Young är känd för att gå sin egen väg och han gör var som faller honom in. Han blev en gång stämd av sitt skivbolag för att han gjort en skiva som inte ”lät som Neil Young”.

Det kanske helt enkelt handlar om ett utslag av skämtlynne. Skämt passar också in på Winnerbäcks och Gessles musik, men då har ordet en annan betydelse.

juni 7, 2017 at 7:02 e m 2 kommentarer

Winnersmäck

Jag lånade min hustrus bil häromdagen. Ja, inte lånade. Jag stal den i smyg. Hon är så erbarmligt rädd om åkdonet att hon inte vill riskera att den går samma väg som andra bilar som jag haft i min ägo.

När jag startar, brakar helvetet löst. En sprängladdning som exploderat under bilen? Är det den lede fienden som attackerar med full kraft?  Jag kastar mig i skydd bakom husets stenfot och kan så småningom, något lättad, konstatera att oljudet kommer från bilradions skivspelare som skruvats upp på högsta volym. Det är Lars Winnerbäck som ylar för full hals. Förfärligt, men trots allt bättre än ett anfall från främmande makt.

Min hustru och undertecknad är lite oense beträffande Winnerbäcks kvalitéer, eller brist på. Det finns sämre, men definitivt det som är bättre. Tyvärr har hon dragit vår dotter med i fördärvet och de sitter och orerar om vilka fantastiska texter han levererar: ”Tandläkarväder, så genialt. Alla vet vad han menar.” Inte jag. Jag tycker det är kul att gå till käftmeken och förknippar en rotfyllning med strålande sol och allmänt välmående.

Innan jag får tyst på eländet uppfattar jag några Winnerbäckska rader: ”Duggregnet blåser i vinden.” Vad är detta för meteorologisk sensation?  Ett duggregn blåser förbanne mig aldrig. Vinden kan före ett duggregn med sig, men det är en annan sak.

När det gäller musik har jag större förhoppning om min välartade son. Vi sitter tillsammans och diggar Neil Young. Världens bäste rockpoet och en fantastisk låtmakare och gitarrist. Både Nobelpriset och Polarpriset går till Canada nästa år.

Jag kanske skall förtydliga. Dotter och hustru har andra kvalitéer. Förtjusande människor som en dag kommer att vakna och bli varse att de slösa tid på tonsatt pekoral.

Vår lokale nationalskald Nils Norrälv, som tyvärr lämnat jordelivet, skrev en gång en text som Lars Winnerbäck förvanskade samvetslöst.  Vi har presenterat den tidigare. Gå in här och friska upp minnet.

Jonny skriver på sin blogg att han är lite splittrad till Per Gessle. Det är inte vi. Gessles samarbete med Winnerbäck i ”Småstadsprat” är rent förfärligt Där tycker vi lite olika Jonny, men vi bor i ett fritt land. Än så länge. När vårt parti ”Grön ansamling” (GAS)kommer till makten förbjuder vi Gessle och Winnerbäck i samma veva som Foppa-tofflorna.

maj 25, 2017 at 4:05 e m 2 kommentarer

Tycke och smak

Bloggen har vid något tillfälle uttryckt sig förklenande om nationalidolen Lars Winnerbäck. Det gnager inte samvetet nämnvärt, men har orsakat problem i nära relationer.

Min dotter, som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat, är en hängiven Winnerbäck-fan. Som om detta inte vore nog. Hon har dragit med sin mor, dvs. min hustru i fördärvet. Graden av fördärvlighet kan väl diskuteras. Jag kanske skall vara lite vidsynt och erkänner att det finns det som är värre än Winnerbäck, och att jag, utan att göra henne arvlös, kan tänka mig att låta dottern lyssna i begränsad omfattning.

Det stora problemet är att positionerna numera är fullständigt låsta. Jag har genom pedagogiska finter försökt att lotsa in min avkomma på kulturens rätta stigar, och till del lyckats. Den välartade sonen, har utan övertalning, för egen maskin, förstått hur enastående bra den gamle legenden Neil Young är. Vi sitter, när tillfälle ges, och diggar på samma våglängd. Om dottern är i närheten demonstrerar hon sin avsky. (Vi hoppas och tror att det är mot Neil Young).

Jag kan inte tänka mig att hon, med det påbrå hon har, han vara så okänslig och resistent mot god musik. Jag tror att det är en reaktion över min negativa hållning gent emot Winnerbäck. Hon vill helt enkelt hämnas.

Som en liten fredstrevare påpekar jag ånyo att det finns det som är sämre än den Linköpings-ättade vissångaren.

Det finns sådant som är mycket bättre. Winnerbäck betraktas av anhängarna som en god textförfattare. Olika smak. Vi tycker nog att ex. en gammal, nu lite bortglömd legend, Olle Adolfsson, spelar i en betydligt högre division som vis-makare. Lyssna här på hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Högklassisk text och en melodi som är så vacker att jag alltid blir gråtmild. Framförd av äkta paret Jessica Pilnäs och Johan Norgren.

Pilnäs deltog 1995 i melodifestivalen, men det skall inte ligga henne till last. Hon har sedermera utbildat sig till läkare och det bevisar kanske att hon inte är någon dumskalle, trots tidigare nämnda snedsteg.

Klippet härrör från Nationaldagsfirandet 2000, och som en extra bonus ser man storheter som Alf Svensson, Lars Leijonborg och Anders Björk i publiken. Även vår Konung visar upp sig, men kallar vi det bonus, har begreppet fått en ny innebörd.

Hur låter då Neil Young? Ända sedan 60-talet, med Buffalo Springfield och CSN & Y har denne eminente artist förgyllt tillvaron. En enastående låtskrivare med en fantastisk röst. ”Han kan väl inte sjunga” hävdar min avogt inställda dotter. Det kan han visst. På sitt sätt. Och det är bra. Vi har sagt det tidigare. Youngs musik har en säregen förmåga att ”växa”. En låt som först är ”så där” blir efter ett antal lyssningar fantastisk. Så är det med god musik.

Här får ni två giganter på en gång. Ja, tre faktiskt. Neil Young och Bruce Springsteen framför den tredje legenden, Bob Dylans ”All Along the Watchtower”. Ni fick nyligen höra denna låt med Bryan Ferry. Orsaken till reprisen var möjligheten till en dubblering av två mästare. (Ni får höra en av Neils egna sånger en annan gång.)

Härligt larmande gitarrer och oefterhärmlig sång.

februari 25, 2014 at 8:00 f m Lämna en kommentar


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 39 andra följare

Kalender

november 2021
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se