Archive for mars 21, 2013
Allvarlige Alvar: Skogsbruk och missbruk
I ett inlägg signerat Edvin Flåström ifrågasattes naturvårdhänsynen i skogsbruket. Vi lovade att Alvarlige Alvar skulle ge en kommentar. (Vi kan för övrigt rekommendera våra läsare att ta en titt på bloggen ”Edvins kängor”. Där finns mycket tänk- och läsvärt.)
Det finns en kvinna som heter Åsa Moberg. Jag skriver ”heter” för jag förmodar att hon fortfarande är i livet. Jag har dålig koll på hennes vidare öde sedan den tid på 70-talet då hon i media av skilda slag spydde galla över skogsbruket, och storskogsbruket i synnerhet. Skogsbrukets företrädare spydde i sin tur galla över Åsa Moberg: ”En liten slyna som inget begrep och som skulle hålla käften.” Vi kan dra oss till minnes att ÅM vid något tillfälle blev inbjuden till den årliga ”Skogsveckan” för att hålla ett anförande. Skogsbrukets företrädare ville väl visa sig storsinta genom att bjuda in fienden. Med baktanken att hon skulle göra bort sig gejält. Vi vill minnas att följande ordväxling utspann sig efter ett av ÅM:s anförande. En Jägmästare reser sig och säger något i den här stilen: ”Åsa Moberg är både vacker och vältalig men har naturligtvis fel.” ÅM kontrar: ”Ja, du är ju varken vacker eller vältalig och vi får se vem som får rätt.” Varje objektiv betraktare måste medge att hon med tiden fick rätt i det mesta. Denna ”lilla slyna som inget begrep.” Vad var det då som Åsa Moberg kritiserade? Jo bland annat kemisk bekämpning av lövsly, och jättehyggen som ibland sträckte sig över en hel socken. I Tv stod hurtfriska jägmästare och förvaltare och drack Hormoslyr för att påvisa hur ofarligt detta välsignade preparat var. Skogsbruk utan kemisk bekämpning var inte möjligt. Stora kalhyggen var ett måste för att man skulle få lönsamhet på drivningarna. Plantorna till monsterhyggena doppades i DDT, av samma fingrar som otvättade sedan hanterade smörgåsmaten vid rasterna. Visst. Snytbaggarna dog men det gjorde tyvärr andra varelser också. Allt detta var rätt och riktigt och de som hade avvikande åsikter betraktade man medlidsamt som okunniga idioter. Även undertecknad deltog med liv och lust i detta och jag skäms som en hund att man inte protesterade. Det finns några belysande exempel på tokigheter som man borde reagerat mot.
Ett hygge skulle inte bara vara jättestort, det skulle ha spikraka kanter också. Varför? Jo man skulle minska omfattningen på ”sterilzonerna”. En rak linje är kortare än en krokig. Men vad i glödhetaste är då en sterilzon? Det finns säkert något inom sjukvården som heter så men här åsyftades den del av ett hygge som ligger närmast den äldre, kvarvarande skogen. Där växer naturligtvis plantorna lite sämre p.g.a. konkurrensen från nämnda äldre skog. Å andra sidan så växer rimligtvis den äldre skogen bättre i avsaknad av konkurrens från hygget. Inte faen är marken steril!
Efter slutavverkning finns det ofta större eller mindre hobbar av plantskog kvar på hygget. Uppslag i luckor efter stormfällning etc. Dessa hobbar fick smeknamnet ”idiottofsar”. Inte på grund av att plantorna var obegåvade utan som ett skällsord för den som var så dum att han sparade dessa. Man tillämpade en procentsats av hyggets storlek som skulle överskridas om det skulle vara befogat att spara självföryngringen. Jag har glömt hur många procent det handlade om men det var definitivt mer än 1%. Det är illa nog. Vid en hyggesstorlek på 100 ha, som inte var så ovanligt, skulle man alltså röja bort 1 ha plantskog. Varför? Ja det kan man undra. Man strävade efter likåldrighet och jämna krontak och så härjade redan då en övertygelse om att ”rätt” proveniens skulle ge en nästan ofattbar produktionsökning.
Det fanns något som hette hyggesplöjning. Inte vanlig markberedning, som inte är så mycket att orda om, utan caterpillars som drog stora plogar som gjorde minst halvmetern djupa fåror i marken. Varför? För att underlätta plantornas överlevnad. Visst. Plantorna tog sig oftast bra, men det gör de med vanlig, skonsam, markberedning också. Skall man vara riktigt, riktigt vidsynt så kunde kanske metoden försvaras på extremt frostlänta marker, men inte på hyggen i Ebbegärde. Men, där stod man som ett fån och gapade och tyckte allt var rationellt och bra. Man har ändrat åsikt nu när man kan se att fårorna inte självläkt på 50 år. Hyggesplöjning är numera förbjuden men jag kan, tyvärr, slå vad om att det snart dyker upp någon nisse som vill släpa fram plogen ur gömmorna igen.
Jag skall presentera två självupplevda minnesbilder från svenskt skogsbruk. Tidigt 70-tal hamnar vi undre en studieresa hos ett skogsbolag i Värmland. Avsikten var att beskåda en större, rationell drivning. Vi stannar uppe på en höjdsträckning med utsikt över stora arealer. Mitt på berget stod ett rött litet hus. Ägarförhållandet är mig obekant. När man stod vid husknuten och såg sig runt fanns inte ett träd inom synhåll. Inte ett enda! I kanten av en större myr stod ett kvist- och kapverk och brummade. Stamlunnare släpade fram knippen av träd som relativt raskt kvistades och kapades. Virket forslades bort kontinuerligt. Men, vad gjorde man med riset? Svar: Det makades ut i myren av en bandmaskin. Gigantiska mängder som förmodligen fortfarande ligger kvar och skämmer. Till mitt försvar skall anföras att jag vid detta tillfälle tog till orda och försynt ifrågasatte om inte metoden innebar negativa miljöeffekter. Ansvarige jägmästare gav mig en iskall blick, med kristallklar innebörd: ”Sök inte jobb här din jävla miljötomte.”
Nästa minnesbild härrör från slutet av åttiotalet. Platsen är någonstans kring Älvdalen, intill ett fjäll som jag glömt namnet på. Avsikten är att titta på fjällnära skogsbruk. En trevlig, kvinnlig kronojägare lotsar oss till ett stort kalhygge i ett höjdläge upp mot fjället. Skogen hade avverkats på 60-talet och kalmarken hade planterats med tall i vanlig ordning. Hur vi än letade så hittade vi inte en tallplanta. Det enda som fanns var en och annan björk som överlevt flygbesprutningen med Hormoslyr. Enligt kronojägaren var det inget fel på planteringsmetodiken utan orsaken till plantavgången var att man skavt för högt upp mot fjället och höjdlägesproblematiken gjorde återbeskogning omöjlig. Hon var inte ansvarig för avverkningen. Beslutet hade tagits av en företrädare. Annars hade vi förmodligen aldrig fått se eländet.
Det finns mycket, mycket mer som skulle kunna släpas fram i ljuset men detta kan räcka.
Ibland vaknar jag mitt i natten, alldeles kallsvettig. Jag har i drömmen återvänt till Värmland och fjällvärden. Geografin har blandats i drömmens värld. I denna mardröm är jag ansvarig för ovan beskrivna åtgärder och stora skaror av ortsbefolkningen kommer för att hämnas. Det är samer som fått sina renbetesmarker spolierade. Det kommer horder med gummor i hucklen som fått bärmarkerna ödelagda. Och värst av allt. Beväpnade toppfågeljägare som inte längre har några tjädertuppar att skjuta eftersom det inte finns några tallar som tupparna kan sitta i, börjar mata in patroner i magasinet. Hela denna armé jagar mig en hel dag över ett enormt kalhygge och jakten slutar ute på myren. Kulorna viner och mobben ropar på ond bråd död som hämnd för mina skogliga illdåd. Jag vaknar alltid när jag fastnat i riset ute på myren. Gud så skönt att det bara var en dröm.
Det är också ganska skönt att kunna tycka att en hel del, trots allt, har blivit bättre. Allt är inte bra, men bättre. Skogsbrukets företrädare fick krypa till korset och erkänna att mycket var minst sagt fel. Men de har aldrig erkänt den egna skulden. ”Man gjorde en hel del tokigheter på 60-talet” ”Man”?? Det var ju för helsike Ni, Vi! De yngre förmågor, alt. i värsta fall, oförmågor, som äntrat den skogliga scenen under senare tid har naturligtvis ingen skuld i de gamla synderna. Nu riktar vi en bön till högre makter. Vem vet vi inte riktigt, för det finns ett antal som gör anspråk på den Gudomliga makten, men eftersom vi befinner oss här i Sverige så vänder vi oss till Luthers arbetsgivare, Gud fader och hans son Jesus Krist.
Snälle gode Gud! Se till att det inte dyker upp några nya tokstollar som vill återuppta gammal skoglig idioti. (Man kan i mörka stunder tycka sig skönja tendenser). Se också till att vi får behålla den naturvårdshänsyn vi har. Denna skall sedan mångdubblas. Då är vi på rätt väg. Till slut. Förlåt mig, fattig syndig människa, som också deltog i galenskaperna. Jag lovar att aldrig göra om det.
Alvar vill nog komma tillbaka nästa vecka. Då kanske det kan tänkas handla om vargar och vargjakt. Det brukar engagera. Inte bara de som är berörda utan även intresserade i mindre utsatta miljöer.
Gröna Köpingen 