Ädel kamp?

april 27, 2015 at 10:04 e m Lämna en kommentar

Vi tänker oss följande scenario: Någon skarpsinnig medarbetare på TV4 kommer på den briljanta idén att anordna ett travlopp mellan det gamle legendariska kallblodet Järvsöfaks och någon varmblodig travare av yppersta klass. Jag tar Maharajah som exempel i brist på aktuell kunskap i ämnet. Jag har ingen aning om dennes dagsform, ej heller om Järvsöfaks ens är i livet. Det kvittar.

Den stora dagen är inne och Solvalla är knökfull av folk. Totalisatorn går varm, men spel på Maharajah ger inte ens pengarna tillbaka. Endast fyra spelare, äldre invånare på ett demensboende på vårutflykt, har satsat varsin tia på ”Faxen”. Utgången i en tävling har aldrig varit så given.

Som extra krydda har man samlat en expertpanel som skall bedöma deltagarnas stil och gångart. Efter målgång, där Faxen landar in ett halvvarv efter Maharajha låter det så här: Dermot Klementin ger M full pott: 10 poäng. Samma sak med Ann Nilsson: 10 p. Även Tony Arving ger M full pott, 10p.

Järvsöfaks får några tröstpoäng för sin lantliga, charmiga hovisättning.

Nu kommer dråpslaget. Det visar sig att TV4 vill avgöra resultatet av loppet genom att åskådarna får rösta om vem som skall utropas som segrare. Trav-Sverige har haft ett antal legendariska varmblodiga fyrfotingar: Ego Boj för att nämna någon. På kallblodssidan finns det ingen som kan konkurrera med Järvsöfaks, med 46 raka segrar i bagaget. Han var och är enastående populär.

När rösterna räknats meddelar speakern: ”Segrare i dagens mixade lopp: Järvsöfaks.” Beskedet orsakar förvåning, och förstämning bland anhängare av rättvisa och rent spel. Fyra pensionärer hade blivit jätteglada och stormrika om de inte glömt att hämta ut rekordvinsten.

Nu säger ni: Så här kan det väl inte få gå till? Det är ju fullständigt idiotiskt. Både rätt och fel. Det är idiotiskt, men tyvärr kan det gå till på liknande sätt.

Det tjafsas en del om orättvisor i hemmet. Glappkäftade militanta feminister orerar om hur illa kvinnan är behandlad. Ni är välkomna på studiebesök.

Det är final mellan Ronnie O Sullivan och Mark Selby i UK Championship. Man ligger i soffan och gläds åt Sullivans formidabla spel. Då kommer matriarkatet in, greppar TV-dosan och slår om till TV4. Jag hinner inte protestera för en iskall blick får mig att inse att Ernst är i Toscana och fjantar sig. Då är det kört.

Samma sak på fredagskvällarna. Då är det Let’s Dance som skall betittas. Det verkar aningen osocialt att även en fredagskväll dra sig upp mot skogen för att titta på Morkullsträcket, så jag blir liggande i TV-soffan som sällskap, om än undermåligt, för dessbättre somnar man rätt gott efter ett par pilsner och ett glas Merlot. Ibland vaknar man till och får ta del av dansturerna.

Ingemar Stenmark var en enastående skidåkare som trollband hela nationen och fick den att stanna när han tampades med Gustavo Thöni och bröderna Mahre. All heder åt denne fantom och stort tack för alla högtidsstunder framför TV. Lite synd att han säljer sig till detta dravel. Det är naturligtvis stort att träna upp sig till den nivå som han visade upp på slutet men även en gravt synskadad undulat kan med lätthet uppfatta att Marie Serneholt var flera klasser bättre.

Nu är vi negativa igen men vi ser ingen vits med att hasa fram dansgolvselefanter som ex. Carl–Jan Granqvist till allmänhetens åtlöje. Det är ett sjukt koncept som luktar lyteskomik lång väg.

Lägg av, lägg ner eller gör om. Lägg gärna ner, för då kan man kanske få se Snooker även på fredagskvällarna, om nu inte någon romantisk kostymfilm lägger hinder i vägen.