Tiger och samtycker?

april 26, 2013 at 9:00 f m 1 kommentar

Diskussioner för processen framåt. I någon riktning i alla fall. Ibland undrar vi om bloggen har några läsare. Jodå. Statistiken visar att det finns en hel del. Men kommentarerna är oftast ganska få. Vi har några trogna, ex. Anders, Jonny, Edvin m.fl. och bloggen tackar för era kloka synpunkter. Det vore roligt med flera. Som en nästan lite desperat åtgärd mobiliserade vi Allvarlige Alvar för att uttala sig om katter. Diskussioner om hundar, hästar och katter brukar vara lika infekterade som en förstklassig varböld. Alla vet bäst och alla andra har fel. Detta är särskilt irriterande för oss på bloggen som vet att det är vi som har de rätta åsikterna. I dag gör vi ett försök med hundar. Alvar har inte tid men vi vet att ordinarie bloggbesättning har samma åsikt som Alvar i den här frågan så ingen behöver ifrågasätta andemeningen. Vi startar med ett antal frågor i all enkelhet:

Vad är en djurkommunikatör?

Vad är en hundpsykolog?

Varför tävlar man beträffande hundars utseende?

Varför klär man sina hundar i fåniga kläder?

Varför bedrivs det en omfattande blandrasavel?

Varför lär ”experter” ut metoder för fostran och dressyr som inte är ändamålsenliga?

Det kan räcka ett tag. Vi börjar med personer som påstår att de kan prata med ex. hundar. Bedrägeri är straffbart och det är oss en gåta att myndigheterna inte jagar dessa kvacksalvare med blåslampa. Så kallade djurkommunikatörer annonserar att de för en ofta rundlig summa 500:- till 800:-/timmen kommunisera med din jycke så att denne kan tala om vilket helvete han har hemma hos husse och matte. Vi ifrågasätter inte deras veterinärmedicinska kunskaper. Om det kommer en hund och ser lite deppig ut så är det ingen konst att gissa att denne är understimulerad. För en lite nervös och stirrig kan man gissa på motsatsen. Anatomiska egenheter kan vara effekten av för lite eller för mycket motion. Det ser kommunikatören. Det ser vilken veterinär som helst. Det ser också en lite hundvan amatör. Men inte faen kan bluffmakaren prata med hunden. Aldrig i livet. Du som påstår motsatsen kan förmedla namn och adress så skall vi göra en test.

Vad är en hundpsykolog? Utbildning? Examina? Hundpsykolog kan vem som helst kalla sig utan att det är straffbart. Det finns duktiga människor som kan analysera själslivet på en hund på ett förtjänstfullt sätt men det finns också motsatsen som tjänar storkovan på kvalificerat nonsens. Hundar med mentala störningar av varierande grad är inte så sällsynta. Effekt av felaktig avel eller fostran och dressyr. Det bästa alternativet är i många fall att ta bort hunden innan det händer en olycka. Så icke. Här träder psykologerna in med sina kostsamma mirakelmetoder. Ibland hjälper det men det är effekten av råd man kunde fått gratis av i storts sett vilken hundmänniska som helst. Vi avfärdar inte alla. Men definitivt de som lurar en stackars hundägare att lägga ut storkovan på individer som är utom räddning och vars enda, rätta öde är att få sluta jordelivet. Men. Hunden är ägarens allt och det vet ”psykologen” som plockar av husse och matte den sista resten av pensionen. Kriminellt.

Hunden är människans äldsta och kanske bästa följeslagare. Som medhjälpare vid jakt, som måste lyckas för att man skulle överleva. För att hjälpa till med vakt och vallning när kritter kommer med i bilden i en grå forntid. Och naturligtvis som väktare över hus och hem. På den vägen är det. Krav på funktionalitet gjorde förr att endast de individer som lämpade sig för sin uppgift blev kvar i livet och förde sina gener vidare. Funktionalitet innebar en kropp som lämpade sig, men framför allt ett psyke som pallade med. I dag är det annorlunda. Jakt, bruks och vallhundar är fortfarande föremål för ett hyggligt sunt urval. De måste ha en exteriör och ett psyke som lämpar sig för respektive uppgift. Med exteriör menar vi inte i detta fall någon färgteckning här eller där utan funktionella bruksdelar. Det är lite annorlunda med de s.k. ”sällskapshundarna”. Här ställs bara krav på att dessa varelser skall vara snygga att se på och att de inte biter ihjäl domaren. Vi har besökt ett antal utställningar arrangerade av tax och stövarklubben. Ganska lugna tillställningar med individer som inte förde något större väsen. Vid ett tillfälle hamnade vi av misstag på en ”Skönhetstävling”. Första och sista. Vi kanske hade otur den gången, men så många nervösa och skälliga hundar har vi aldrig sett på ett och samma ställe, varken förr eller senare. Men de var snygga. Välkritade i pälsen och handlern höll upp små svansar så att de skulle se naturliga ut. Vi lämnar detta för att värna själsfriden.

Varför växer skaran av hundar i fåniga kläder? Trivs hundarna med mössor och halsdukar? En varm filt över en apportör som hämtat en and i kallt vatten kanske kan vara befogat, men resten? Ett täcke på en tibetansk nakenhund fyller kanske också en funktion. Här smyger sig en stilla undran in. Varför har man avlat fram hundar utan päls? Nej. Befria jyckarna från skräpet och gynna inte en ”industri” som lurar på djurägare en massa skit.

”Gatukorsningar” är snart vår största ras. Varför? Ja, ja. Vi vet att det finns något som heter ”heterosiseffekt”. En förstagenerationskorsning blir ofta friska och starka. I viss mån även påföljande generation. Men sedan är det stopp. Enda sättet ett hålla ordning är att bedriva en målmedveten rasavel där man har koll på egenskaperna. Bra som dåliga. Målmedveten avel kostar pengar i form av jakt- och bruksprov. Och utställningar där bruksdelarna kollas så att hunden fungerar som det är tänkt. Detta motiverar att en valp kostar ett antal tusenlappar. Att föda upp en bastard har inte kostat en spänn. Jo, foder förstås, och vaccinering. Blandrasuppfödare försvarar oskäliga valppriser med att de skall vara säkra på att hunden kommer till ett hem där man bryr sig eftersom man betalt en bra penning. Det ligger en del i det. Bäst vore dock att bastarden aldrig blivit född.

Till sist det mest tragiska: Uppfostran och dressyr. En hund är ingen hund längre. Den är i mångas ögon en likvärdig familjemedlem och skall behandlas som en sådan. En hund är ingen människa. En hund är en hund. Tack och lov. En fantastisk vän och följeslagare så länge den behandlas som det djur den är. Men nu börjar det skita sig ute i stugorna. Man använder inte längre metoder för fostran och dressyr som är ändamålsenliga utan metoder som missledda ägare kan acceptera för sina små skyddslingar. Man får inte åsamka lille Fido någon form av obehag för då kan lille Fido bli ledsen. Nej, han skall ha godis hela tiden. Godis när han har gjort något bra och godis för att han skall låta bli att göra något dumt. När man påpekar att det kanske inte vore så dumt att behandla den lille valpen på samma sätt som tiken skulle ha gjort, så får man inte medhåll. Tiken lägger inte fingrarna emellan om lille Fido behöver lära sig veta hut. Ett tag över nacken på en odygdig valp och som får den lille lagbrytaren att gnälla till får folk att gå i taket: ”Misshandel, Djurplågeri!” Det är precis tvärt om. En hund som inte vet gränser och drabbas av inkonsekvens blir otrygg och klen i själslivet. Observera att vi inte pratar om stryk och prygel. En hund förstår inte den formen av stryk. Det är fullständigt meningslöst djurplågeri. Men ett tag över nacken vid rätt tidpunkt kan vara det som räddar hunden från olater som den annars skulle plågat omgivningen med resten av livet. Alla hundar, i vart fall det övervägande flertalet, har en strävan att klättra på rangstegen i flocken. Den som inte från böjan får klart för sig att alla andra i ”flocken” står över blir det förr eller senare problem med. I värsta fall rent farlig om den besitter tillräcklig styrka. Vad det sen behövs för grad av tillrättavisning för att lille Fido skall veta sin plats varierar. Men han skall, just det: Veta sin plats. Längst ner. Allt annat är orätt. Både mot hund och omgivning. Ett litet förtydligande. Allt godis är naturligtvis inte kriminellt. En liten bit då och då som förstärkning behöver inte vara fel. Men som metod för ovillkorlig lydnad? Icke. Se på en hund som ”dresserats” med godis. Den går inte vid sidan och tittar på ansiktet på sin husse, idolen och den oomstridde ledaren som hunden vill göra allt för. Nej. Hunden tittar på handen för att se när nästa lass av snask skall serveras.

Nu avvaktar vi reaktioner. Tystnad tolkar vi som att ni håller med.

Entry filed under: Betraktelser. Tags: , , , , .

På lyran Romantisk romanpremiär

1 kommentar Add your own

  • 1. edvinflastrom  |  april 29, 2013 kl. 9:13 e m

    Jag tänker inte reagera på annat än första stycket om kommentarer. Jag vet inte varför folk är så rädda för att kommentera? Kanske tror de att de blir registrerade nånstans. Men jag vill damma av och något lite skriva om en av Postens gamla reklamslogans:
    ”Skriv en rad, gör bloggaren glad, en kommentar betyder så mycket”

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Arkiv

Skriv i din e-postadress för att få notiser om nya inlägg på Gröna Köpingens Blogg!

Gör sällskap med 37 andra följare

Kalender

april 2013
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  


Humor
Fler besökare till bloggen
Blogglista.se


%d bloggare gillar detta: