Valmanifestet: Stärk skolans och lärarnas auktoritet

oktober 27, 2013 at 3:04 e m Lämna en kommentar

Det blir mycket skola just nu, men vi påminns om denna sektor varje gång vi kör förbi reklamskylten vid E22. Mönsteråsgymnasiet har lite otur med sin annonskampanj. När man väl ändrat sitt tveksamma budskap om ”Sovmorgon” och ”Tid för annat” så framförs ett budskap som ingen med normal syn hinner uppfatta. Blek-gul text, flyter in i bakgrunden, och det enda som går att urskilja är, tror vi, en person i studentmössa, alternativt en gammal skutskeppare i snarlik huvudbonad.

Man minns sin skoltid med blandade känslor. Småskolans fröken, som man avgudade, byttes mot en snäll och timid mansperson. Dock inte mer timid än att han kunde bli förbannad någon gång om året när så krävdes. Vi var inte dummare än att vi insåg att P. hade rätt. Vi skämdes om vi burit oss illa åt och rättade in oss i ledet. Det var mestadels lugnt och trivsamt och skulle det någon gång spåra ur så kom rektor K. på besök. Efter denna visit var det ingen som kom på idén att fortsätta käfta. Vi vill påstå att atmosfären medgav att vi lärde oss det allra nödvändigaste och kanske lite till. Jag vågar också gå ed på att ingen försvann ut i det okända utan att kunna alfabetet och multiplikationstabellen. En och annan psalmvers var obligatorisk kunskap, och ”Du klara sol går åter upp” sitter, för evigt ristad någon stans i minnesfunktionerna. Till vilken nytta? Ja säg det, men jag har aldrig upplevt att det sitter i vägen.

Fortsättningen in i Realskolan innebar kontakt med ett nytt persongalleri. Vi skall inte hänga ut någon, men där fanns existenser som kanske skulle ägnat sig åt annat. Men, vi tog ingen skada, även om inlärningsprocessen hade gynnats av mer flyhänta pedagoger. Ibland var det lite turbulens. Slöjdlärare T. kunde bli lite handgriplig och gymnastikdirektör C. retade upp den del av eleverna vars föräldrar inte var med i Lions. Medlemskap i nämnda sammanslutning ansågs nämligen vara en viktig detalj vid betygsättningen.

I stort sett var skolan bra. Vi kunde med den grå mössan på huvudet se tillbaka på en skolgång där vi lärt oss det vi behövde, under ordnade former.

Vi hade naturligtvis gossar som var lite besvärliga och som förmodligen hade en del bokstavskombinationer, fastän dessa inte var uppfunna på den tiden, men vi minns aldrig att de klagade över att de blivit kränkta om T: med flera, givit dem en rekorderlig utskällning. De ruskade på sig och insåg nog innerst inne att det var välförtjänt. Vi minns inte heller att föräldrar, i missriktad iver att bistå sina små ofelbara telningar, kom rusande till skolan för att skipa rättvisa. De var kloka nog att sovra och inse att lille Kalle inte alltid hade rätt.

Vi tror oss veta att dessa ynglingar förvandlades till samhällsnyttiga medborgare som inte visat tecken på mental störning till följd av lite hårdför tillrättavisning i skolans värld.

Det har nu gått ett styvt halvsekel och mycket har förändrats. Tyvärr inte till det bättre. Svenska elever har halkat efter omvärlden och nu står man och kliar sig i huvudet och undrar: ”Hur kunde det bli så här illa?” Svaret är solklart: ”Maktförskjutning”.

Vi var inte rädda i skolan men vi hade en hälsosam respekt för lärarna och andra auktoriteter. I dag är det precis tvärt om. Många lärare går idag till sin arbetsplats med malande ångest, efter att de uttröttade vaknat ur Sobril-dimman. ”Vad skall hända idag? Hur många gånger skall jag bli kallad jävla hora och kommer lille Kalle att ta struptag på mej om han inte får sitta och porrsurfa?” Denna stackars lärarinna har ett veritabelt helvete varje dag. Till slut går hon till rektor. Hjälp och stöd? Kanske, men inte alltid. ”Du måste visa lite pedagogisk professionalism och se till att eleverna blir intresserade och engagerade. Det löser upp knutarna i er relation.”

Lärarinnan vänder hem på kvällen, till ny sobril och magsårsmedicin.

En dag brister det för henne . När lille Kalle för femtioelfte gången skrikit ”fitta” och ”djävla hora” samtidigt som han spottar på golvet rinner sinnet på. Hon tar tag i lille Kalles arm och skakar honom så mycket henne muskulära lärarinneresurser medger. ”Nu djävlar. Det här skall du få faen för, kärringdjävel.” Kalle rusar ut och smäller igen dörren så att karmen lossnar.

När Kalle kommer hem till sina föräldrar kan han visa upp ett litet blåmärke som resultat av lärarinnans hantering. Dessa vårdnadshavare kan naturligtvis inte i sin vildaste fantasi tro att Kalle gjort något fel och dumt. Nästa dag stiger de in på rektorsexpeditionen. De framför sina klagomål över den vidrigt förnedrande hanteringen av deras son. Lärarinnan kallas in, hon försöker förgäves ge sin version av det inträffade, utan gehör. Resultatet blir avstängning i avvaktan på polisutredning.

Nu säger ni: ”Äsch. Du överdriver. Så här kan det väl inte gå till?” Det kan ni ge er den på att det kan. Inte överallt och alltid, dessbättre, men det är illa nog att det förekommer. En enda människa, som har en sådan vardag, är en för mycket. Dessutom är mörkertalet förmodligen högt. Lärarkåren har naturligtvis också lite yrkesstolthet och ingen vill tillstå att de har bekymmer. ”Det går så bra, såååå.” Går det inte så bra så är det ofta meningslöst att klaga. Skolledningen lyssnar oftast inte, för de vill också, utåt, visa en fasad, fri från problem. Bättre att sopa undan. Det börjar bli tjockt under mattorna.

Vad gör vi åt detta? Går det att komma tillrätta med missförhållandena? Naturligtvis.

Skolan och lärarna måste återta makten. Auktoritet skall inte längre vara ett fult ord.

Man skulle kunna spetsa till det och påstå att det krävs ungefär samma metodik när man fostrar en ung människa som när man hanterar en hundvalp. En valp som fostras med konsekvens och erforderligt, bestämt handlag blir en trygg, lugn och harmonisk jycke. Den vet vad som gäller och trivs med bestämda regler. Det gör även ungdomar när det kommer till kritan, men budskapet får inte skifta beroende på vem som är budbärare. Ingen har någonsin farit illa av att ett sunt och konsekvent regelverk. (OBS! Vi pratar inte om ”stryk”. Det fungerar varken på folk eller fä.)

Nu hör jag spridda protester. ”Sitter tokfaen och sätter likhetstecken mellan hundar och människor?” Inte alls. Men just här handlar det om samma mekanismer. Baserat på lite sunt bondförstånd.

Om man nämner ”ordning och reda” blir man idiotförklarad, och de som förläst sig på psykologiska och pedagogiska skrifter ler lite överlägset: ”Där har vi en anhängare av ’rottingmajor’ Björklund.”

Det är möjligt att man i avsaknad av djupstudier i pedagogikens och psykologins outgrundliga irrgångar får räkna sig till amatörernas skrå. Vi tar oss dock friheten att förfäkta eget innehav av ett visst bondförnuft. Skolan av idag har bevisligen inte fungerat speciellt bra och att pröva lite nygamla djärva grepp kanske kunde vara en framkomlig väg.

Vi ställer avslutningsvis några enkla frågor: Det går att svara, ja eller nej.

– Främjar det inlärningsprocessen om eleverna får springa omkring och leva rövare under lektionstid utan att ta notis om läraren?

– Kränker man lille Kalles integritet om han inte får sitta med fötterna på bänken och sin bakvända basebollkeps på, inomhus?

– Är det skadligt för elevernas kreativitet och utveckling till frimodiga, självständiga individer om de förhindras att sitta och skrika ”Hordjävel” till sin lärarinna?

– Är ovanstående beteende bra för lärarinnans självkänsla?

– Gynnar det inlärningen om man hela lektionen ägnar sig åt att messa till kompisar?

– Skulle någon elev komma till skada om man försökte återinföra lite ”Hyfs och ordning?”

Det kan räcka så. Om du svarat nej på samtliga frågor anser vi att du besitter så gott förstånd att du utan vidare kan anhålla om medlemskap i vår politiska sammanslutning: ”Grön AnSamling” (GAS).

Om du inte svarar nej rakt igenom är du välkommen ändå, för då behöver du uppenbarligen någon som visar vägen, mot bättre vetande.

Rösta på Grön AnSamling. För en nygammal, bättre GAS-bildning.