Archive for december, 2012
Nyårskvällsgnäll
Då var det dags igen. Precis när man vant sig skriva 2012 är det tid för 2013. Det är numera inte så kul att tiden går. Ålderdomen kryper närmre med allt vad det innebär.
Nyårsafton är av tradition en tid för fest och glam. Champagnekorkar smäller och andra smällare och raketer skrämmer livet ur folk och fä. Skotträdda hundar har det inte så kul och på landets sjukvårdsinrättningar har kirurger och ögonspecialister bråda tider p.g.a. missriktade missiler.
Vi på bloggen är inte så fixerade vid nyår. Vi tycker nog i likhet med Dean Martin att det är amatörernas afton. I år är det dock läge för lite extra firande eftersom det är jämna 13 år sedan millennieskiftet. Då var det pådrag. Datasystemen misstänktes kunna haverera vilket skulle leda till kollaps i monetära system och kärnvapenbestyckade raketer skulle herrelösa åka kors ock tvärs till men för liv och lem.
Det blev dessbättre inte så. Ej heller senare tids undergångsprofetior har slagit in så nu sitter vi här och väntar på tolvslaget när vår svulstige vän Jan Malmsjö skall ringa in 2013.
Vi önskar alla våra läsare ett gott nytt år och avslutar traditionsenligt med en dikt av Nils Norrälv, tillkommen inför millennieskiftet. Han ser i detta kväde tillbaka på årens festligheter med en gnagande oro att allt inom kort kan vara över.
Läs och minns den dagen då vi, inklusive Nisse Norrälv, trodde att det kanske var godnatt.
Millenniumkväll
Till flydda tider återgår min tanke än så gärna Man vill helst sträva bakåt och om det gamla värna Allt gammalt är så vant och känt Så skönt att veta vad som hänt Allt nytt är mest åt fanders vänt Nej, låt oss slikt motspjärna Till flydda tider återgår, som sagt, nog gärna tanken Säg minns du än en tid, utan kö på Härardsbanken Var kassabok var manuell Då fruktades ej nyårskväll Då kontot med en datasmäll Kan gå åt själva fanken En indian va alltid stygg, Cowbojsarna va snälla En kärring nu, var då så snygg och läckert lammköttsmjälla En mus va ingen datamus Men strunt va strunt och snus var snus Tagetes i ett sprucket krus Va alltid äckligt grälla Till gångna tiders julefrid går minnet också gärna December med Luciatåg och läckert rundhyllt tärna Lucians barm var mindre slapp Var stalledräng var flink och rapp På julaftonen så fick man klapp Allt för den ljusa stjärna Ock gladde Valborgs brasa oss med värme och med sången Vid midsommar vi fröjdades åt resningen på stången Minns barnens dans kring luden stång Med ”Björnen sover” gång på gång I ringlek som blev seg och lång Nog saknar man den gången Men vackrast för mitt minne står dock alla nyårskvällar Med skumpan och raketerna, bengalisk eld och smällar Det var en tid som var som bäst Då var det glam då var det fest Man avnjöt årets sista rest Bland idel glada sällar. Nu randas ny Sylvesternatt. Millenniumets sista Hur skall det gå, hur är det fatt, skall framtiden vi mista? Säg, sjungs det på vår sista vers? Missiler som går kors och tvärs? Och blir det brist på snaps och bärs? När datanäten brista.Nu är glada julen slut…
Julbordet tunnas ut mer och mer. En annan sak som dessbättre också börjar klinga av är alla julsånger som ganska kvickt orsakar akustisk mättnad, på gränsen till illamående. Det finns inte en artist med självaktning som inte skall spela in en julskiva. Man reser dessutom land och rike runt för att dryga ut hushållskassan. Julkonserter med otroligt förutsägbart innehåll. Men visst. Vi skall inte vara kritiska. Uteblev ”Nu Tändas” och ”Gläns över sjö och strand” så skulle vi gnälla för det. En julsång som varje år orsakar viss munterhet är: ”Jul, Jul strålande Jul, glans över vita skogar.” Är man en gnutta bevandrad i latin så undrar man naturligtvis vad det är för ”missiler” som svävar ovan trädtopparna.
Appropå julsånger och tvetydigheter har vi i Nils kvarlåtenskap hittat lämningar av ekivok natur. Dessa signerade ”Eddie me’ musa”. Om detta är ytterligare en pseudonym för Nisse eller om det är andras alster som Nils kommit i besittning av vet vi ej. Hur som helst. Ingen skugga över Nils Norrälv. Andra storheter har trampat samma, småsnuskiga stigar. Ex. Gustaf Fröding påstås ha varit en hejare även i den branschen.
En enda liten bokstav kan i ett slag ändra innebörden i en textrad. Ett (s) förklarar tveksamheter i politiska sammanhang och samma bokstav ger kvädet nedan en ny dimension.
Vi presenterar en mix av julsång och snusk, signerat ”Eddie me’ musa” alt. Nils Norrälv.
Jag såg mamma kyssa tomtens jag Tänk så hemskt om tomten kommit då Jag gömt mig i en vrå Och då fick jag titta på Ett konstigt stort paket som Mor av tomten skulle få. Då kom pappa Tomten fick en smäll Sen han sa: ”Det här va inte bra Bakom masken ser jag nu Grannen som förfört min fru Ska man tåla sånt, Julaftons kväll?”Vardag igen!
Det var det det. Juldagarna är tilländalupna och vi börjar brottas med dåligt samvete över frosseri och utebliven bantning. Livremmen spänner och vittnar om kokta skinkors ändalykt och pressyltor som malts ner av i dessa tider vältränade käkmuskler. En och annan flatrökt ålbit har också tack vare sin ljuvligt flottiga konsistens slunkit ner lätt och galant, utan att tynga samvetet. (Allvarlige Alvar skall i ett senare blogginlägg bringa klarhet ang. Ål och Ålfiske)
Däremot skaver det kanske lite i själen över eget frosseri, vid tanken på de sämst bemedlade som i bästa fall gnagt på en frusen falukorvsbit under några tidningar och kartonger i en utkyld trappuppgång.
De stackare som lever under dessa förhållanden är dessbättre inte så många, men däremot finns det, i olika väderstreck, ett större antal individer som har betydligt sämre villkor än GK:s extremt välmående befolkning. Brist på likvida medel och rikhaltig alkoholkonsumtion bidrar på många håll till ett julfirande som lämnar mycket i övrigt att önska. Flinka, tålmodiga husmödrar försöker trots dåliga förutsättningar att skapa hemtrevnad och julstämning men möts oftast av otacksamhet och tölpaktighet. En mästar på att med ömma och klarsynta versfötter ge ord åt dessa misärens bebyggare, var vår vördade sockenskald Nils ”Nisse” Norrälv. Bland hans efterblivna verk hittar vi mängder av socialrealistiska kväden som skapar tårflöde även hos de mest råbarkade sällar.
Håll till godo med Nils lysande dikt:
”Julaftonsnatt på tomten i Västerled”
Midvinternattens köld är hård Stjärnorna gnistra och glimma Se hur det lyser i varje gård Sent i decembernatts timma Snön lyser vit på fur och gran Snön lyser vit på taken Vekarna glimmar i staken Tjugotredje i tolftes köld är sträng Men inne det svettas och stimmas Nu finns ej tid att ligga i säng När skinkor skall kokas och rimmas Husmor som jäktat mest hela dan Klänger på stegen kring julegran Oh, hon är trött i benen Fumlar med kulor i grenen ”Men, själva fan… är du aldrig klar” Dammsugarn tjuter och fräser Den irriterar nu husets Far Som ligger på soffan och läser ”Ta nu för tusan och rappa på Så vi nån’gång lite julefrid få Hit med en smakbit av grisen Och värm lite starkglögg på spisen” Ja, stackars Far har det inte lätt Av stimmet och jäktet han lider Mor söker trösta med lätt-glöggskvätt Då halvkvävd av ilska han kvider ”Helvete kärring! Är du inte klok Slösar du pengar på lättglöggs-kok Du vet att jag drabbas av dille Om jag får för lite promille” Julafton kommer; Oh himmelsk fröjd Med Ferdinand liksom Karl Anka Vår husmor är slutkörd fast ändå nöjd ”Ja nu är vi rena fast panka Titta så fejat så rent och klart Nu är det äntligen Jul. Va rart” Sen husmor av utmattning somnar Och Fadern i glöggruset domnar. Julaftonsvädret nu svängt till blitt’ Nu är det blaskigt och slaskigt Bortsmält från granar är nu allt vitt Det tycker barnen är taskigt Men skidor som önskats av snälla barn Har ersatts av koftor i yllegarn Så barnen behöver ej sörja Att skidföret blev geggig smörja Midvinternattens köld blev mild Glöggen och skinkorna dofta Se. En så vacker, idyllisk bild När Karl leker med yllekofta Julafton växlar till juledan Far ligger full under ljusklädd gran Och husmor hon sover i köket Som vanligt, helt slut efter stöketS&S Hjärtespalten
Så här i jultider sitter säkert ett inte ringa antal sysslolösa individer och funderar på livets mål och mening och inte sällan glider nog tankarna in på det som har med fysiskt samarbete att göra. Den i dagarna aktuella jungfrufödseln får väl trots allt betraktas som ett, visserligen lyckligt men dock, undantag. Nej. Som tidigare noterats: Sex engagerar.
Frågor under ovanstående rubrik fortsätter att strömma in till red. Vi ämnar sätta Lillgull och Manfred i arbete vad det lider. Det blir nog, i och för sig, inte så betungande. Frågorna som når oss är ofta av snarlik natur. En majoritet av frågorna handlar om amatörens första stapplande steg på erotikens vägar. Andra vanliga spörsmål gäller huruvida den ena eller andra varianten av övningar kan betraktas som normal.
Fortfarande hörs kritiska röster som tycker att vi är alltför fixerade vid den sexuella biten av samlevnadsproblematiken.
Vi skall böja oss för dessa våra belackare och från och med nu kalla vår insändarservice ”Hjärtespalten”. Detta breddar verksamheten och öppnar för diskussion med fokus på de mjuka och mysiga värdena. Dylika spalter är frekvent förekommande i div. veckotidningar men innehåller oftast, tyvärr, råd och hjälp av minst sagt tveksam och otidsenlig karaktär. Framför allt manliga läsare invaggas i tron att framgång hos motsatta könet bygger på velourklädsel, blomsterköp samt uppvisande av ett gott handlag med i köket förekommande hushållsmaskiner. Färdighet i rengöring av sanitetsporslin framhålles ävenledes som ett medel till framgång i sexuella sammanhang. Detta är naturligtvis nonsens. Historien visar att en kvinna värd namnet föredrar en mansperson med utpräglat maskulina egenskaper. En som man brukar säga ”Karla – Karl” milsvitt skild från velourtyper av osäker sexuell läggning.
GK-bloggen har därför glädjen att presentera vår nye medarbetare med ansvar för modern, tidsenlig rådgivning i samlevnadsspörsmål. Det är den bland motorburen ungdom väl kände, ja smått legendariske Rolf ”Biffen” Karlsson. Eller ”Råbiffen” som han kallas i den trängre bekantskapskretsen. Vi presenterar fortsättningsvis hans råd och dåd under vinjetten ”Roffes Hjärtespalt”. Med start i dag svarar Roffe på läsarnas frågor. Premiärfrågan tillhör tidigare omtalade ”nybörjarproblem”.
Signaturen ”Osäker” skriver: Jag är en kille i tjugoårsåldern som har ett jätteproblem. Jag ser, tycker jag själv, ganska bra ut och har egen bil så egentligen har jag det väl förspänt. Jag är kär i en flicka som jag brukar bjuda med på en åktur ute på landet. Men. När jag stannar bilen och skall försöka pussa henne och tafsa på brösten blir jag jättenervös och så svettig om både fötter och händer att jag slinter och min flickvän blir alldeles blöt. Då blir hon arg och säger att hon inte vill. Vad gör jag för fel? Skall jag köpa blommor eller choklad i stället eller bjuda ut henne på någon romantisk restaurang? Snälla hjälp mej! ”Desperat tranpirerare”
Bäste Desperado!
”Nej för fan! Inget romantiskt tjafs. Sånt är bögfasoner och passar inte en kille med stake. Gör så här: Bjud bruttan på en repa i kärran. Styrk dej i smyg med en knatting ”Kosken”. Det lugnar nerverna och tar bort handsvetten. Kör ca fem mil ut på någon, gärna ensligt belägen väg. Stanna på undanskymd plats och ställ vedebörande inför tvenne alternativ: Rekorderlig baksätesgymnastik eller en ensam, enslig fotvandring på ca 5 mil. Jag garanterar dej grabben. Paltorna åker av och du får tillfälle att visa dej på styva linan. Det säger ”Klick” och du har en vän för livet. Skulle hon mot förmodan välja fotvandringen så var glad att du i tid avslöjat en rabiat, frigid faen med sjukligt motionsbegär.”
Kör hårt och lycka till. Roffe
Tack ”Biffen”. Handfasta råd är extra välkomna nu i juletid. En tid som ofta skapar grogrund för sentimentalitet och veka sinnen.
Det lackar
”Usch vad tiden går fort!” Se där en fras som man numera nyttjar frekvent, men som i unga år retade gallfeber på ett barn med längtan till julafton och klapparna under granen. Tiden seeeeegade sig fram och där stod föräldrarna och orerade om att tiden hastade iväg. Nåja. Tiden gick och till slut stod tomten vid dörren. Oturligt nog vid samma tidpunkt som husets fader gått för att köpa tidningen.
Julen är en trevlig tid för oss som har det bra. De sämre lottade har det nog extra tungt denna helg. Tanken på dessa lägger lite sordin på julglädjen.
Vi på GK-bloggen är alltid nöjda med det mesta. Vi skall göra ett undantag och uttrycka vårt missnöje med något som nog kan karaktäriseras som en bagatell. Vi tror inte heller att så många kommer att hålla med oss.
I vår barn- och ungdom gladde vi oss storligen när granen i kyrkparken restes och försedd med rader av lampor skänkte festivitas åt samhället. Ute i byarna gjorde man sammalunda och välväxta Picea Abies skapade feststämning. Då fanns inga ädelgranar och annan skit av tveksam proveniens. Det var hederliga svenska granar med hederligt gulvitt sken. I lagom mängd. I dag får man vända hem och hämta solglasögonen om man skall flanera utefter storgatan. Varför skall vi alltid ta efter det sämsta från den Amerikanska kontinenten? Alla träd kläds i strangulerande ljusslingor. Affärerna tävlar om vem som har mest och bjäfsigast ljusdekorationer etc.etc. Lagom lär vara ett ord som man inte hittar i andra språk. Varför kan inte detta unika svenska ord gälla även när det gäller julutstyrsel?
Vi vill här passa på att göra lite reklam för vårt parti, GAS (förut CNP). När vi kommer till makten kommer det att bli krav på licens för inköp av olikfärgade, pråliga ljusdekorationer. Licensansökan som inte kommer att beviljas.
Nu kommer vi till vårt egentliga ärende. Vi vill önska våra läsare en synnerligen God Jul. Tack för allt, som det brukar stå i dödsannonser. Nu skall ni inte tolka det som att bloggen har planert på att lägga sig och dö. Tvärt om. Vi lovar/hotar med att återkomma med nya, avslöjande reportage i folkbildningens tjänst. Kanske redan inom kort.
God Jul!
Ps: Vi måste tyvärr spetsa glädjebägaren med en skvätt malört. Vi vänder oss särskilt till landets alla lärare och elever. Det har sent om sider kommit till skolstyrelsens kännedom att Julen firas till åminnelse av Jesu födelse. Att högtidlighålla Julen med skolavslutningar och lov är inte förenligt med skollagens krav på icke-konfessionell verksamhet. Det är, dessvärre, en rimlig gissning att julfirande och jullov förbjuds år 2013.
Ds.
Politisk bomb! CNP blir GAS
Nu börjar det hetta till. Jonny är i högform och tvålar till Robban för samarbetsinviten till Åke Rolandsson. Källan lär vara en bloggkommentar som vi inte läst men vi litar på Jonny och förutsätter att det är sant. Har Herr Rappare tappat gnistan eller har han upptäckt att Centern kanske trots allt inte bara är ute efter att djävlas med folk?
Nu lämnar vi det som är, och varit, och blickar istället framåt, exempelvis mot nästa val. Jonnys löfte att ställa upp i lokalvalet låter lovande och vi står fast vid vårt erbjudande om samarbete, även om vi får förväntad, egen majoritet.
Nu kommer en stor och revolutionerande nyhet. Vi har sedan våra politiska ambitioner lanserades fått skit för att vi är så nöjda och glada med det mesta här i GK. Jonny tycker vi är mesiga som inte kritiserar Åke och grabbarna med jämna mellanrum. Visst kan vi gorma och skälla men vi vill gärna ha en anledning. Godsmagasinet räcker inte hur länge som helst. Snart är även mekan puts väck men det stör oss mindre. Visst har väl makteliten i GK gjort en och annan tabbe men dessa sparar vi för att bringa i åtanke lite närmare valet. Vi framhärdar dock fortfarande i åsikten att det kunde varit oändligt mycket värre.
Nyheten? Centrala nöjdhetspartiet (CNP) byter nu namn till GAS (Grön AnSamling). Detta är entaktisk fint för att vi inte bara skall framstå som onaturligt, nästan sjukligt nöjda medborgare. Namnbyte är ett gammalt beprövat knep. Högern blev Moderaterna. Bondeförbundet blev Centern. Liberalerna blev folkpartister och Vänsterpartiet kommunisterna försökte framstå som rumsrena genom att reduceras till Vänsterpartiet. Vi väntar på Sverigedemokraternas namnbyte. I likhet med kommunisterna så är inte demokrati deras bästa gren. Enbart ”Sverige” blir lite kort. Nåja. Det hastar inte för SD. Dom har just nu förliga vindar men det blir kanske en besvärligare kryss på nästa ”ben”. Varför går det så bra för SD just nu? Svaret är solklart men det är det ingen som ”vågar” yppa. Vi vet. Fundera över helgen så får ni facit någon gång på det nya året.
Partinamnet GAS är noga genomtänkt. Vi har tidigare påpekat att vi så långt det är möjligt vill fjärma oss från Hitlers och Stalins politiska idéer. Då hamnar vi naturligtvis exakt i mitten, Centralt. Centern är Grön, och ansamling låter mera robust än ex. samling eller allians. Ansamling har också en lite tvetydig och aningen negativ klang. Detta gör att även en smula tveksamma existenser kan känna sig välkomna i vårt parti. ”Alla ska med”. Från och med nu reserverar du, kära läsare, din kommunala röst för GAS till nästa val.
Vi ger oss ut i valkampen under vår nya slogan: ”Gasen i botten!”
Avrustning
Svenskarna är i mångt och mycket en aning godtrogna och naiva (ja, inte vi på bloggen).
Vi som har några år på nacken, eller snarare magen, minns den tid då den lede fi utgjorde ett orosmoln på den annars ganska rosenskimrande himmelen. Då fanns ingen växthuseffekt, inga ozonhål och det gick obehindrat att landa ett antal gäddor ur vår numera ganska fisktomma, Gröna vik. Allt var ganska trevligt frånsett en gnagande oro för att någon stormakt skulle hitta på något djävulskap som skulle drabba även oss efter nästan 200 år av fred.
Så småningom blev det glasnost, rivna murar och stormakthavare, där man i de förr så förstenade anletsdragen kunde skymta antydan till ett leende. ”Titta, dom ser glada och snälla ut. Nu finns inget hot längre så nu kan vi skrota försvaret.”
På den vägen är det. Flottiljer försvinner, infanterier läggs ner och av vårt en gång så stolta försvar återstår någon liten rudimentär rest som knappast skrämmer en potentiell fiende som kan tänkas komma på andra och sämre tankar. Om vi åtminstone hade en försvarsminister med lite stake. Vem skrämmer Karin Enström? (Ja det kanske finns någon som skrämmer henne men vi menar tvärt om.) Hur många knäveck darrade vid åsynen av Sten Tolgfor? Kanske på någon innehavare av hemligstämplade dokument som tar fel på denne man och Wikileaks grundare, Julian Assange. Dom är faktiskt ganska lika, åtminstone utseendemässigt. Nej, då kändes det tryggare med Mikael Odenberg. Han hade volym och pondus, någon att luta sig emot i ofärdstider.
Nu är det som det är och vi får hoppas på det bästa men vi framhärdar i vår åsikt att nedrustningen gått för långt. Det senast och kanske tråkigaste exemplet är den i dagarna omtalade nedrustningen av ”Frälsningsarmén”. Denna organisation för en allt mer tynande tillvaro och dess existens anses hotad. Det är lite tråkigt. Man kan tycka vad man vill om olika relegiösa samfund men är man lite objektiv så är det svårt att vara alltför avogt inställd till Frälsningsarmén. Mycket oegennyttigt arbete har dessa vänliga själar lagt ner på behövande medborgare och för många gäster på härbärgen och vid soppkök vore det ett kraftigt avbräck om FA tynade bort. Vi har naturligtvis inte hela bilden av FA. Kanske finns det något för oss okänt lik i lasten men det förefaller inte så troligt så vi tar risken att uppmana alla att framgent hjälpa till att hålla grytorna kokande för behjärtansvärda ändamål. FA behövs. (Vi hoppas att läsarna inte spårar någon form av satir i detta senare inlägg, för det är defenitivt inte avsikten)
Uppdrag granskning: Svenska skolan
Vi släpper än en gång in vår gästbloggare Alvar Alvarsson (Allvarlige Alvar) för en fortsättning av hans granskning av skolans värld. I dag under underrubriken: Lärare, tillgång eller belastning?
Vi gör på sedvanligt gammelmansmanér en tillbakablick på den tid som var så oändligt mycket bättre, tror vi oss minnas.
Vi befinner oss i medio av förra seklet. Solen skiner in genom fönstret på rader av välartade småskolelever som med stor noggrannhet tränar upp sin färdighet i välskrivning. Rad efter rad, rad efter rad, rad efter rad. Dag efter dag. Dag efter dag… Nu vänder det sig i magen på den moderne rättrogne pedagogen som börjar orera om fascistfasoner och sadism. Ja visst. Metoden är säkert inte förenlig med modernt synsätt på inlärningsmetodik, men man kan konstatera att de små barnen lärde sig skriva så att ex. prov kunde läsas och rättas utan krav på dechiffrering. Det var inte så dumt.
Nåja, detta är kanske ett mindre problem jämfört med sjunkande kunskaper i matematik, naturvetenskap, svenska m.m. Denna standardsänkning är dokumenterad och har i dagarna presenterats i media. Nu kommer naturligtvis med automatik frågan: Vems fel är det? En gallup bland slumpvis utvalda skulle ge skiftande förslag men en orsak skulle utpekas i ganska stor omfattning: ”Dåliga lärare”
Naturligtvis finns det dåliga lärare. Det finns urusla lärare. Till och med uselt, urusla lärare.
Det finns också mindre begåvade charkuterister. Det finns bussförare som kör i diket. Det finns poliser som tycker det är kul att spöa folk. Det finns bönder som får djurförbud. Det finns företagsledare med företag som går i konkurs, o.s.v. o.s.v. Ingen yrkeskategori går fri från vanbattingar och oduglingar. Vi tror inte att lärarskrået är överrepresenterat bland inkompetensen. Men. En oduglig lärare som får verka under lång tid hinner naturligtvis ställa till en del skada eftersom man hanterar ett stort antal människor per tidsenhet. Vi antar att vi har en lärare som enligt samstämmiga uppgifter är illa omtyckt och ”oduglig”. Vad gör vi med denna beklagansvärda varelse? Avsked? Vem skall i så fall lyfta bort vederbörande och på vilka dokumenterade grunder? Skall eleverna ha omröstning? Skall föräldrarna ha sista ordet? Det är en ganska delikat problematik. Naturligtvis borde vår misslyckade vän aldrig kommit så långt som till katedern. Uppmärksamma ögon skulle under utbildningens gång, gärna på ett tidigt stadium, övertalat denne kandidat att söka andra vägar till en framtida försörjning. Det är naturligtvis inte så läskande att tala om för en medmänniska att han eller hon är inkompetent men hellre det än ett livslångt lidande för både lärare och elever. Observera att vi här talar om de klockrena stolpskotten. De är inte så många men dom finns. I övrigt får nog skolan vara nöjd om man överhuvud taget får tag i lärare som hjälpligt lever upp till kraven. Dagens skola utövar ingen magnetisk dragningskraft på knivskarpa hjärnor och pedagogiska fenomen som mot en halvtaskig lön och tveksamma arbetsvillkor förväntas prestera underverk med dagens bortklemade juveniler. Nej, begåvningarna söker ofta annan, mera lukrativ och konfliktfri tillvaro.
Lärarnas lov har länge varit en nagel i ögat på individer med anlag för avund. Det dyker med jämna mellanrum upp personer, kanske med makt över statlig eller kommunal ekonomi, som skall visa sig duktiga och påhejade av avundsmobben ropar på besparingar i form av indragna lov och ”vanlig semester” för de bortskämda lärarna. ”Många blir lärare bara för loven. Den typ av människor vill vi inte ha i katedern. Vi vill ha personer som brinner för sitt yrke och ser lärarrollen som ett kall” Javisst. Låt oss leta rätt på dessa plusvarianter och se om vi får ihop fullt lag. Det blir nog svårt och reservbänken kommer till heders i ganska stor utsträckning. Ordinarie laguppställning får med tiden en del blessyrer och skavanker. Nyutexaminerade, rosenkindade pedagoger kastar sig fulla av entusiasm ut i verkligheten för att med nya, magiska konststycken frälsa skolvärlden och visa hur en pedagogisk slipsten skall dras enligt de senaste rönen. Verkligheten blir inte alltid som man tänkt. Kallet kallnar och euforin blir med tiden lite stött i kanten och entusiasterna reduceras av tidens tand till desillusionerade varelser som i likhet med de flesta andra längtar till sommarlovet för livsnödvändig återhämtning. Några få supertalanger behåller sin entusiasm och gnista. Men dom är, just det, få och räcker inte till att fylla katedrarna, så skolan får nog även fortsättningsvis hålla till godo med en och annan halvbra, sommarlovslängtande, ”vanlig” lärare.
Slutligen. Ni som avundas lärarnas lov och andra inbillade förmåner har nu en gyllene chans. Söktrycket till lärarutbildningarna är inte avskräckande stort och chansen finns att även ni kan komma i åtnjutande av alla förmåner som lärarna har. Ja, ni får naturligtvis resten på köpet också. Lycka till!
Vi tackar Alvar för denna analys. Vi vill i vanlig ordning komma med ett förtydligande. I GK:s läroanstalter hittar vi naturligtvis inga tveksamma lärartyper utan alla är av den sort som kan tjäna som prototyp för en plusvariant. Så kommer det att förbli, med chans till ytterligare förbättringar, om du vid valet 2014 har den goda smaken att lägga din röst på CNP.
Idylliskt
Vi besöker ofta Jonnys ”Mönsteråsblogg”. Av olika skäl. Den är välskriven och trevlig och framför allt reportage och bilder från det gamla eller åtminstone äldre Mönsterås är sevärt. Personligen är vi väl inte så intresserade av lokalbollsport i de lägre divisionerna med det finns det andra som är, så med arttypisk vidsynthet tycker vi att även detta är OK. Varför är vi på GK-bloggen så intresserade av Mönsterås? Jo, likheten mellan Mönsterås och Gröna Köpingen är nästan kuslig. I stort sett allt är varandras spegelbilder. Natur, byggnader, politik, invånare, m.m.
Jonny hade nyligen drygt sekelgamla bilder från Storgatan i Mönsterås på bloggen. Trevliga foton som i stort sett är identiska med dåtidens vy över GK:s huvudstråk med samma namn. Vilken fantastisk idyll. Tänk om dessa byggnader blivit skonade från stilbrottsinfekterade om- och tillbyggnader under timat sekel. Nåja, det finns en hel del trevligt kvar och vi vill här passa på att harangera en numera pensionerad medlem ur GK: s lärarkår, ”Jolle” för hans pietetsfulla hantering av boningar utefter Storgatan. Det finns flera. Den äldre charmiga bebyggelsen i anslutning till torget ser vi gärna skonad från eldsvådor och omdömeslösa Timellare. Risken är nog inte så stor. Husen bebos säkert av omdömesgillt folk och myndigheternas regelverk sätter förhoppningsvis stopp för vandalism. Vi vill inte ha ett ”Godsmagasin-fall” till. Modéerska huset med slöjdföreningen ”Solsken” som hyresgäst är naturligtvis också en pärla som måste ägnas omsorg.
Nu drabbades bloggen plötsligt av nostalgiskt anfall av nästan smärtsam natur. Hur många läsare minns ”Kalmar Läns” som låg där Pappersmannen sedermera huserade under längre tid? Minns ni makarna Gärdsjös försäljning av charkuterier innefattande en Isterbandsvariant som var så himmelskt god att man förnam änglasång och harpospel vid inmundigandet. Mmmmmmm… Sagolika! Detta var en parantes.
Varför skall man vara så rädd om gamla byggnader? Det finns flera goda skäl. Tänk om byggnaderna utefter Storgatan i GK hade bevarats i ursprungligt skick. En turistattraktion av stora mått. Folk hade vallfärdat till Storgatan för att handla förstklassiga inomkommunalt producerade produkter i en trivsam och ombonad miljö. Ytterst få hade kommit på idén att slösa tid och bensin på utsocknes inköpsresor till otrivsamma köpcentra i olika väderstreck. Att flanera utmed Storgatan är fortfarande trevligt. Man kan titta in butiker där utbudet visserligen inte kan mäta sig med städernas gallerior men det är en brist som med råge uppvägs av högre trivselfaktor. För någon vecka sedan blev vi positivt överraskade av en nästan våldsam anhopning av kunder i en porslins- och presentbutik. Ledsamt bara att det var en av de sista dagarna som butiken hade öppet. Hade vi ortsbor handlat i samma utsträckning även tidigare så hade förmodligen butiken överlevt. Det är tråkigt att butikerna försvinner. Systrarna Skruuvs järnhandel. Wagners musikbutik och nyss nämnda porslinsaffär.
Handla lokalt. Spara miljö och bensin.
Det finns flera skäl till omsorg vad gäller äldre bebyggelse. Byggnadskonsten har inte gjort några framsteg de senaste hundra åren. Sedan länge bortgångna arkitekter och byggmästare begrep på den tiden att det understundom snöade rikligt och ingen hade kommit på den befängda idén att bygga hus med platta tak, som kräver skottning för att taket inte skall rasa in. En byggmästare som i medio av 1800- talet nyttjat konstruktionsvirke sågat ur sommaravverkat, frodvuxet timmer hade med stor säkerhet blivit ihjälslagen bakom något stånd vid höstmarknaden. Samma öde hade förärats den färgkrämare som prånglat ut vattenbaserad färg i stil med något som vi vill minnas hette ”Lucite”. Vi reserverar oss för stavningen. Det handlar i alla fall om en vattenbaserad färg som fick en stor mängd husfasader och staket att på kort tid skatta åt förgängelsen för 10-20 år sedan. Nu kan vi se framför oss hur indignerade färghandlare och målare reser sig och utbrister ”Det där är ju gamla synder. Vi har nya och bättre produkter nu.” Ja just det. Nya. Hur vet man att dessa är bra? Byggmaterial, inklusive färger måste väl ha ett relativt stort antal år på nacken innan man vet att de fungerar? ”Man har gjort tester!” Det hade man gjort med Luciten också, påstods det.
Linoljefärg och Falu rödfärg har testats praktiskt i hundratals år. De fungerar.
Nej. Vi skall vara rädda om våra gamla byggnader. De är de enda som kommer att stå kvar. Ytterst få av de hus som byggs idag kommer att överleva hundra år. Långt innan dess har felkonstruerade tak, dåligt virke, mögelgenererande tätningsskikt, allergiframkallande flytspackel, rötstimulerande färg m.m. förvandlat dessa hastverk till obeboeliga ruiner.
Nu hade jag tänkt dra till med: ”Det var bättre förr.” En begynnande tandvärk manar till eftertanke. Att ha ex. tandvärk i mitten av 1700-talet var nog ingen höjdare. I dag går vi till tandläkare Hans Blomankare och får snabb och relativt smärtfri hjälp. Dansbandsmusiken i behandlingsrummet fungerar på samma sätt som brems på hästar. Smärtan i öronen får oss att glömma tandvärken.
Högtidstider
Vi har ett par högtider bakom oss. Torsdag den 13:e spred Lucia sitt blida ljus över land och stad och 10/12 var det andra ljushuvuden som föranledde festligheter på Nobeldagen.
Bloggen övervarade luciafirandet i vår kära kyrka här i GK. Duktiga ungdomar spred ljus och akustisk trevnad i salen och anförvanter strålade av berättigad stolthet och torkade en och annan glädjetår ur ögonvrån. Det hela var stämningsfullt och kyrkan var betydligt mer välbesatt än vid ordinarie högmässor. En sak gjorde oss dock aningen betänksamma och nedstämda. De små barn som i vanliga fall brukar springa runt och skrika och slå i bänkradernas dörrar lyste med sin frånvaro. Det brukar vara ett uppiggande inslag, som visserligen hindrar äldre personer med hörselnedsättning att höra vad som sägs och sjungs men det brukar glädja föräldrarna som strålande av stolthet iakttar telningarnas spontanitet och frigjordhet. En effekt av en god, fri, modern och kravlös uppfostran.
Nobeldag och Lucia för tankarna osökt till vår hädangångne socken-nationalskald Nils Norrälv. Som vi tidigare meddelat har vi hört rykte om att Svenska Akademin på senare tid fått upp ögonen för Nils diktarkonst och kulturella livsgärning. Årets nobelfest aktualiserar möjligheten till en postum belöning. Vi trodde inledningsvis att det handlade om en sådan även vid årets utdelning av litteraturpriset. En pristagare av asiatiskt ursprung sitter likstel under hela ceremonin. Han rör inte en min och inte förrän vår vördade Monark stapplar fram och överräcker priset ser vi att herr Mo Yan är vid liv.
Under tidigt nittiotal publicerade Nils Norrälv en del av sina kväden under pseudonymen Nils Österälv i ett organ med namnet ”Ortfiskenytt”. En skrift som gavs ut till stöd för ”FOF” (Forsabygdens OrtfiskeFörening) vars primära uppgift var, och fortfarande är, att värna om det för bygden så livsviktiga fisket efter lekort i Lillån. (Orten kallas av de fåkunniga även för Id.)
Nils skriver under denna tid ett epos som brutalt och smärtsamt blottar den tragedi och misär som kan döljas bakom en synbarligen ljus och idyllisk fasad. Kvädet har fått månget tårfyllt öra att blänka i skenet från strålande ljusdrottningar. Vi tror oss veta att Nils hämtat inspiration utanför kommungränsen, i västerled. Tag del av Nils versfötter, med ett antal näsdukar i beredskap.
LUSSEKATTNATT I FOLKHEMMET
Lucianattens köld är hård Stjärnorna gnistra och glimma Husmor pysslar i enslig gård I tidig morgontimma I särken hon vandrar sin tysta ban Utstyrd och påtänd likt julegran Går för att lussa maken ”Hoppas han går att få vaken” Makens sömn är hård och djup Hör hur han rosslar och snarkar ”Han blir trött av ölen och mången sup Men det är tur att han inte knarkar” Nu hör man sång från fru och son Blandat med makens snarknings-dån ”Han borde väl vakna av ljusen Och sången om Staffan och kusen” Nyväckte makens röst är hård Hör hur han vråla och stimma ”Vad är det för djävla liv på min gård? I denna tidiga timma Hörru’ pojk hur ser du ut Med fotsid särk och löjlig strut Och frugan har ljus i håret Redan vid fyra-snåret” Tänk vilken far så grym och sträng som lussandet inte uppskatta Han spiller ut kaffet i sin säng ”Va’ fan gör ni uppe på natta’? Går pojkfaen kring i klänning vit Han måste vara transverstit Kom hit skall du få på truten Så du tappar den löjliga struten” Bakrusig makes blick är hård Med rosslande röst han kräver ”Giv min lekamen dess rätta vård En sup, helst en stor stark Genever Tror du kärring att det är kul Med kaffeblask och bulle gul” ”Det är saffransbröd min gubbe” ”Äsch, sån skit! Ta hit en nubbe” ”Ja nog är min make le och stygg Men trots allt det värmer mitt hjärta Att se honom manligt stark och trygg Ligga i sängen och fjärta” Snön lyser vit på fur och gran Ånyo han sommnar full och dan ”O, det är skönt vill jag lova När han på nytt börjar sova”
Gröna Köpingen 